ska eller rena toner, förkunna de: att alla menniskor äro bröder, att alla äro skapade till ljus och frihet, att allas ändamål är lycksalighet. Med mer eller mindre tydligt gudsmedvetande, mer eller mindre sann uppfattning af vilkoren och medlen för mensklig sällhet, äro de dock alla härom ense, Och genom alla de olika meningarnes missljud höras dock klara toner, som klinga om frid och kärlek. Och dessa yttringar stanna icke vid tomma ljud; de tränga djupt till menniskornas hjertan, och allvarliga, storartade, ädla handlingar blifva deras frukt. Detta är de moraliska garantier vår tid erbjuder i afseende å framtiden. I ingen tid har vetandet gått mera ut på att söka sanningens innehåll och väsende, än i den närvarande. Formen har förut fått gälla för innehåll. Det finnes ingen gren af Guds rika, sköna skapelse, dit ej forskarens öga letat sig väg. Och af de spridda upptäckterna har tanken, med otrolig kraft, snart funnit stora, allmänna lagar, hvilka uppenbara för oss det oändliga sammanhanget, den eviga harmonien i skapelsen. På samma gång hafva vi ock lärt oss bättre fatta vårt eget andliga väsen, menniskans storhet och litenhet, och begreppen Gud och Odödlighet hafva blifvit icke döda trosläror, utan lefvande sanningar. Mest handgripliga och i ögonen fallande för en och hvar äro dock de stora upptäckter, som betinga menniskans välde öfver materien, som lära henne att beherrska materien med materien sjelf, i ändamål att frigöra henne ifrån det kroppsliga slafveriet och lemna henne tid till sin andliga utveckling. Härpå gå alla de mekaniska uppfinningar ut, som i vår tid för hvarje dag lemna ett nytt, förundransvärdt resultat, ehuru vi visserligen ännu begagnat dem föga i enlighet med deras höga mening. Men många tecken visa, att vi äro på god väg att förstå denna mening och ställa förhållandena derefter. Menniskoarbetet och menniskofliten (industrien) har på ett halft århundrade gjort större underverk än tillförene under flera sekler. Rikedomen på de villkor, som äro för menniskan nödvändige, för att hon skall kunna med större frihet vårda och utveckla sitt andliga väsen, har tilltagit i oerhörd grad. På frambringandet af det nyttiga har följt frambringandet af det sköna, och en paradisisk natur har på mångfaldiga ställen intagit den vilda hedens plats. Liksom, enligt mythen, med menniskans fall, lustgården förvandlades till en jord af törne och tistlar, så kunde man ock säga, att med menniskans upprättelse, med menniskoarbetets framåtgående, den ofruktbara jorden åter skall förvandlas till en skön lustgård, der ymniga frukter hänga på trädens grenar. Ännu råda i politiskt och socialt hänseende svåra missförhållanden. Ånnu råder styrkans och den traditionella maktens rätt. ÅÄnnu förtrampas den svage af den mäktige. Ännu blisver den med något yttre företräde begåfvade fåvitskheten och t. o. m. lasten ärad, under det dygden hånas och krossas. Men det är dock mycket bättre än hvad det varit. För de förtryckta skarorna är vägen öppnad till ett annat land, hvarest en bättre tingens ordning råder, och äfven i de gamla länderna visa förhållandena, till trots af allt motstånd, en tydlig rigtning till ett bättre. I flera länder ombilda sig de politiska institutionerna efter rättvisans och folkfrihetens fordringar, och med detsamma åstadkommas så småningom inom det borgerliga lifvet förändringar, som betrygga den redliges förvärf, sanningens och rättvisans seger. J finnen lätt, M. H., att jag här talat såsom en Hoppets man. Mycket, mycket mer vore att härom yttra, men mitt tal har redan blifvit alltför långt. Min önskan är blott att J måtte enhvar hafva fått den föreställningen och förnäm herra skall ha an rik gah förnäm