själ, sin tro åt sin konung, sitt hjerta åt sin sköna och förbehållande sig allenast dran. Då den fromme pilgrimen, under tusen försakelser och mödor, vandrade till den heliga grafven, och då eremiten, långt borta i sin grotta i skogen, ägnade hela sitt lif åt andakt och fromma betraktelser. Då husfadren var en sann fader för alla de sina, och qvinnans trohet och dygd utgjorde hemmets ädelstenar. Hvem har icke någon gång i sin lefnad erfarit allt det tjusande behaget i dessa minnen! Låtom oss då ej förtänka de menniskor, som med hela sin själ hvila dervid, att de söka bevara åt sig denna glädje! Lätom oss mera beklaga än fördömma deras knot öfver den närvarande tiden, der de ej längre finna något af allt detta! Det gör mig ondt att nödgas bortrycka slöjan från hvilken vacker illusion som helst; men vi hafva för mycket behof af sanning, för att ej detta steg måste tagas. Se vi med öppna ögon in i det förflutna, sådant häfderna visa oss det, så finna vi att alla de ljuspunkter, hvarom jag nyss talat, vid hvilka minnets män med hänryckning dröja, blott varit enstaka, glimmande irrbloss, hvilka blott förmådde svagt upplysa det djupa mörker, som hvilade rundt omkring. De gamla bragderna voro i det hela taget plundringar och röfverier — ehuru de ej få alldeles så bedömmas — den gamla troheten var mycket uppblandad med svek och bedrägerier. Menniskorätt var ej känd, hvarken i söder eller norr. De sörsarligaste grymheter af alla slag, de grössta laster, den hemskaste vidskepelse öfvades fritt. Sådan var hedendomen. Sådan var äfven under långa tider medeltiden. Jemföra vi härmed det närvarande, så finna vi, att menskligheten, med alla de skuggor, som ännu hölja densamma, dock tagit ett omätligt steg framåt. Vi böra således ej låta oss förvilla af de gamles klagan. Denna klagan har varit hörd i alla tider. Likasom den gamle israeliten klagade vid Jerusalems fall, så klagade romaren och greken vid barbarernas inbrott, så klagade äfven den nordiske hedningen, då krislendomen kom och störtade de gamla gudabilderna i gruset. För allas ögon syntes det, som hade det heligas valde på jorden blifvit krossadt, som hade mörkrets välde vunnit seger, för att råda öfver verlden. Dessa föreställningar voro högst naturliga. Vi tänka oss gemenligen det högre, det andliga, det heliga, blott såsom existerande i den form vi fattat det, och då denna form krossas, mena vi att innehållet ock gått förlorad. Likasom för hedningen Hvite Krist och hans svarta prester voro onda makter, som tillintetgjorde de gamla helgedomarne, så sågo de katholske kristne i upphäfvandet af vissa ceremonier, vissa former, ett våldförande af det heliga, så betrakta äfven ännu i dag många fromma och rättänkande män den äskade förändringen af döda former såsom angrepp på sjelfva religionen och helgedomen. Hafva vi således kunnat förlika oss med den tanken, att alla förändringar icke äro förstöring, utan kunna vara nödiga förbättringar, så torde vi böra stanna vid en undersökning derom, huruvida de stora rörelser till förändring I af gamla förhållanden, som i vår tid pågå, äro af en natur, som skall lända menskligheten till ett bättre eller till ett sämre. N Vi hafva gifvit minnets män rättvisa; låtom oss då också gifva hoppets män ett erkännande! Äro de goda eller onda de andliga krafter, som verka tidens stora gäsningsprocess? Af frukten känner man trädet. Vi måste således hålla oss till de läror, som predikas. Hvad förkunna de? — Med olika stammor, i mer eller mindre falSnape —— KL Ää m 22 1.