Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1853, sida 2

—2—— gens srugt, är det endast den egna moraliska styrkan hon har att anlita, för att icke taga ett afsteg in på lastens väg. Nunnan i sin cell, utan egentliga behofver för dagen, ansedd för ett helgon, omgifven af bildade menniskor, tillhållen till dagliga andaktsöfningar, undandold för verldens öga och urståndsatt att deltaga i dess förströelser, kan med lätthet vänja sig vid umbäranden, hvilka förlora sin egenskap deraf, då tiden gör att de glömmas, men den medborgerligt fria qvinnan, ännu i verldslifvets hvimmel, utsatt för frestelser, mången gång kanske i saknad af det som behöfves för lisvets nödvändigaste behof, omgifven af lastens barn, föraktad, misskänd — hur mycket svärare har icke hon att vandra den väg, som bär till himlen! Dessa ord och sådane betraktelser var det som sysselsatte Clara under det arbete, hvaråt hon med ifver egnade sig. Ehuru oerfaren, hade hon tidigt vant sig att reflektera, och fastän hon ännu aldrig behöft tillämpa dessa reflexioner på sig sjelf, så kom det henne dock till måtta att hafva tänkt öfver ämnena, ty hon kunde derigenom bättre fatta sin ställning. (Forts.) samme ell wW