person kunde vid ett sådant tillfälle, under skydd af ensamheten, och med en högt uppjagad sinnlighet, hafva att berömma sig af detsamma. Claras ungdom och oerfarenhet, Kunos egen häftighet — allt gaf en förklaring att här det endast var sinnligheten som spelade mästare. Kuno var i ett slags förtvislan vid denna tanke. Han trodde sig icke mera sjelf. Alla de ursäkter han sökte framdraga till sitt försvar, kullkastades genast. Hans hjerna brände, hans förnuft nekade att göra tjenst. Några slutledningar voro för honom icke vidare möjliga att göra — icke underligt, ty afall logik är kärlekens den mest vacklande. Medan Kuno var rof för qval och förtviflan der uppe på det präktiga slottet, var Clara det icke mindre der nere på den enkla Björkudden, ehuru det yttrades på ett annat sätt. Kuno hade åtminstone den fördelen att lemna fri luft åt sina känslor och att få storma ut, Clara återigen måste omsorgsfullt dölja hvad som föregick inom henne. Väl hade ingendera af föräldrarne kunnat undgå att fästa sig vid den ovanliga häftighet, hvarmed hon vid morgonhelsningen kysst deras händer, men de förklarade det såsom ett slags afbön för det hon försofvit sig — en förklaring, som vann ytterligare styrka derigenom, att Clara tillkännagaf sig den dagen ej vilja lemna hemmet. För