Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 april 1853, sida 1

blef 8, hon blef 9, hon blef 10 — ännu syntes ingen båt lägga ut från stranden. Det var således afgjordt; Clara var förolämpad ... hon måste anse honom för en vanlig, lättsinnig, uppbrusande yngling, som ej visste att lägga band på sina passioner. Och ju mera han betraktade saken, ju tydligare fann han, att Clara hade allt skäl för en sådan uppfattning. År det väl så, sade han för sig sjelf, som man förklarar en oskyldig flicka sin kärlek? är det väl så, en ren, en sann, en åkla kärlek uppenbarar sig? Har du icke genom en enda öfverilning förstört hela din framtid? hvad skall väl denna rena qvinna, inför hvilken man med ödmjukt sinne borde bönsalla om ett enda vänligt ögonkast, tänka om en yngling, som så godt som med våld sluter henne i sina armar, och tilltvingar sig hvad som endast borde vara en följd af eftergift, grundad på kärlek? Hon skall, hon måste förakta dig — eller förakta sig sjelf. Under dessa betraktelser led Kuno verkliga asgrundsplågor. Dertill kom den förestatlningan, att Clara i sjelfva verket ej älskade honom. Han hade ej något bevis derpå genom ett enda ord, som kunde tagas som en bekännelse. Och utan detta, äro alla tecken bedrägliga. Hon hade ej motstått hans smekningar — nå väl! en annan för henne likgiltig