Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1853, sida 1

par brunnit på hennes, annu hade icke dessa lappar uttalat den besvärjelsesormel, efter hvilken fridens engel flyr; det hade varit måjligt för henne att för honom blott hysa en systers ömhet — detta var nu förbi, för evigt förbi, ty der förut en stilla kärlek slagit upp sitt tjäll, der härjade nu passionen — en passion, som icke kunde släckas genom tårar, icke genom tid. Om Kuno varit hennes jemnlike, om en förening mellan dem varit möjlig, hur lätt hade hon icke då kunnat förlåta sig hvad som föresallit, hur lätt hade icke allt kunnat vara försonadt, ty blott steg för steg öfverlemnar sig qvinnan åt mannen, och detta helt och hållet, som slutligen måste inträffa, är blott en gärd af uppoffring, naturlig, tillåtlig, i full öfverensstämmelse med de himmelska lagarne, men der detta mål icke finnes eller kan uppnås, der urartar passionen blott till en brottslig läga. Detta hade Clara nästan aldrig förut öfvervägt, sanningen stod derföre så mycket mera förfärlig för henne; han hade kunnat begära allt — hon hade ej kunnat vägrat det — han hade ej gjort det — hon var honom tacksam derför. Och hvad hade hon egentligen att förebrå Kuno? att han älskade henne! att han lät hänföra sig af tillfället, ensamheten! en qvinna, stark i kärlek, är blott svag emot den hon älskar. Hon kan förlåta allt, utom att