Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1853, sida 2

um —— — MMMM ra äskor i sjerran. Så fångslande än detta skådespel var, fann dock Kuno rådligast att för Clara söka skydd emot ovädret, och stödd vid hans arm, gingo de att uppsöka den nära belägna grottan. Knappt inkomne dit, framstörtade en våldsam vindstöt, de sågo trädstammar störta ned för grottans öppning, löf, grässtrån, hela buskar rycktes med af väderilen och syntes i en oredig massa, blandad af sand och stoft flyga i luften. Liksom ett vattenfall gjöt sig regnet från de digra skyarna — det var som om man ofvan sig haft ett haf, hvars dammar brustit. Stormen, regnet, thordönet — allt tycktes öfverrösta hvartannat — berget skälfde ända ned i sina grundvalar — grottan nästan hotade att störta samman. Clara tryckte sig intill Kuno. I detta ögonblick af revolution i naturen voro lagarna för det passande upphäfna, eller rättare, de funnos ej. Clara visste ej att Kuno hade omfattat hennes lif. Länge stodo de så. Kuno vågade ej göra en rörelse, för att ej väcka Clara ur hennes medvetslöshet. Hon hade likväl för öfrigt sin fullkomliga sans — hennes känslor voro lika lefvande — det var endast reflexionen hon saknade. (Forts.) J