Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1853, sida 2

— — emotståndlig makt, steg för steg vek dagen för natten. Och nu inträdde denna förfäran, som sjelfva de stumma föremålen i naturen tyckas erfara vid annalkandet af ett mäktigt åskväder. Utan att ännu en enda vindflägt känts, darrade löfven på träden, foglarne, som under dagens hetta gömt sig i de tätaste snåren, flögo med jemrande läten af och an, sjelfva bergen tycktes med ett dystert trots afvakta de splittrande viggarne, döljande sina hjessor i de tunga töcknens svarta dok. Ändteligen hördes det första dänet af Aukathors vagn. Det var helt kort, och ljöd från ett ofantligt aflägset fjerran, men väl kunde man höra, att detta mullrande blott var en väckelse för det som komma skulle. Blickade man bortåt vestern, så kunde man ej vidare urskilja föremålen — allt syntes bortskymdt af en vattenmassa, genom hvars förhänge sjelfva ljungeldarne med möda bröto sig. Åsven der våra bergvandrare stodo, började några tunga, glesa droppar att falla, och nästan i detsamma störtade sig, långt framom molnet, en förbländande blixt ner i dalen. Clara kunde ej undgå att hastigt föra handen till ögonen — ett par sekunder, och örat slogs af detta smattrande brak, som antyder att åskan slagit ned. Braket upplöstes i ett väldigt dån, som rullade bortåt bergen, och aflöstes af det från fle