Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1853, sida 2

befara? Man svarar oss: det har ju händt förr, icke blott utomlands, utan hos oss sjelfva; och detta är sannt. Men man bör väl besinna förhållandenas olikhet förr och nu, och bankinrattningarnes, i mycket, olika beskaffenhet. Det säkraste sättet att mana allmänheten till att draga nytta af alla de medel, som lättade kommunikationer, utvidgad beröring mellan orter och menigheter, lifligare transaktioner mellan olika klasser och näringsidkare, samt en utsträckt publicitet erbjuda, för bedömmandet af enskilta företag och förtroende, synes 085 vara, att regering och lagstistning icke villa bort individernas egen omdömeskraft och omtanka, genom åtagandet af ett förmynderskap, som dock alldrig på ett tillfredsställande sätt kan förekomma kontraktsoch löftesbrott, svek och vinglerier, utan deremot snarare underlätta dessas utförande, genom den sorglöshet hvaråt mängden öfverlemnar sig, i förlitande på att staten sörjer för dess bästa och bestraffar alla tilltag deremot. Vänjes folket att tänka för sig, så blifva hvarken tryckta förbindelser eller tryckta skrifter, eller en gång handtryckningar farliga; ty den tid är redan på god väg att vara förbi, då svartkonsten villade bort sunda förnuftet och folket uteslutande trodde på tryck och auktoriteter. Besynnerligt förefaller det emellertid, att en myndighet, bestående af flera affärsmän och deltagare i Sveriges lagstiftande församling, kan förbise, att ingen lag hindrar eller kan hindra en bankassociation, att för sin räkning låta köpa och sälja vexlar, genom andra. Eller vill man väl inqvisitoriskt inblanda sig i personliga förhållanden, som knappast utan tortyr kunna utransakas? Nästan löjlig förekommer denna sak, då man, såsom vi erinra oss, till och med ansett nödigt för riksbankens vexelköp, att låta dessa stundom ske i tysthet, genom enskilt person. Men i alla fall — hvar är väl rättsgrunden för riksbanken, att yrka, det andra banker ej må få befatta sig med vexelhandel. Stadgandet deremot kan väl förklaras genom godtycke, men alldrig genom råttsprinciper. Skall man då evigt åsidosätta dessa? Forts.) —