hela sin flotta och en landstigningsarmåe. Ja, han behöfde troligen knappast mer än begagna sin kejserliga kredit hos huset Sterky i Petersburg, för att genom en eller par personer, som i Sverige fått medborgarerätt och burskap på handel, vända upp och ned på hela vårt bank-, kreditoch myntväsende. Ty icke lärer riksbankens fullmäktige kunna hoppas, att utverka förbud för enskilde handlande eller bankirer, att befatta sig med penningupplåning, förskaffa sig utländsk kredit, utgilva vexlar till stort belopp, lemna försträckningar till vidtomfattande spekulationer, eller företaga uppköp af publika papper, köpa och sälja vexlar, samt bedrifva vexelrytteri, liksom de nu föreställt sig, att de hafva rätt och pligt att ifrån allt sådant hindra ett enskildt bankbolag? Enskilde skulle således otvifvelaktigt kunna med ryska penningar och rysk kredit uträtta vida mera ondt, än hvad det fruktade svenska handelsaktiebolaget någonsin med sina förmodade engelska relationer blesve i stånd att göra. I vår enfaldiga mening tro vi deremot, att ingenting skulle bättre betrygga vårt land, vår bank, vårt myntväsende, vår handel och våra näringar, emot vådan af en sådan, från fråmmande makt eller från främmande och hvarföre ej äfven inhemska fiender till vårt nationella väl och lugn, föranledd krisis, som den bankofullmäktige i sin inbillning utmålat, än just uppkomsten och verksamheten af flera handelsaktiebanker; ty dessa skulle säkert vida kraftigare än både regering och statsbank motverka en sådan fientlig spekulation mot deras egna, med landets allmänna väl nära förenade fördelar. — Att inbilla oss, att en stor bankförvaltning, sammansatt af svenske män, på grund af talrika delegares förtroende, skulle handla på ett så ursinnigt sätt, och i så temligen uppenbart egennyttig, ja rent af brottslig afsigt, det är att åsidosätta allt det inbördes förtroende medborgare emellan, hvilket dock är en medborgerlig pligt, intilldess att handlingarne föranleda misstankarnes behörighet. Det ser emedlertid ut, som om man i vårt land vore så uppskrämd för det onda som 12 millioner riksdaler kunna uträtta, att man rent af förgäter det goda de kunde medföra — och under det att hela nationen önskar mera rörelsemedel, öfvertygad att detta på det hela gör mera godt än ondt, rädes man att låta det tillvägabringas genom offentligt handlande associationskrafter, under det att man ser huru på ett, för både enskild och allmän välfärd vida vådligare sätt, behofvet i hemlighet och på mindre honetta vilkor, tillsredsställes. Vi ogilla att aktiebolaget ej underkastat sig en större offentlighet och kontroll, hvad angår dess allmånna förhållanden. Enskildes förhållanden med banken måste dock ej tillhöra offentlighet; deras partier i böckerna få ju ej en gång i riksbanken yppas? (se banko-ordningen). Vi tro äfven att aktiebolaget sjelf skulle vinna mera på att offentligt uppgifva sin ställning t.ex. för hvarje år, än att förhemliga den. Men vi tro åfven, att detta är en frivillig sak, såväl för enskilta bankbolag, som för enskilte personer; och om äfven regeringen skulle anse sig icke kunna göra det till ett vilkor för bank-inrättningen, att en större offentlig kontroll på förvaltningen utöfvas, så förmoda vi, att alla försök till att i den grad dölja bankens ställning och företag, att hvad som hufvudsakligen kan inverka på dess styrka och förtroende skulle sörblisva längre tid hemligt, omöjligt kunna lyckas. Huru få äro exemplen, att det ens lyckats enskilte personer, att dölja sitt obestånd intill sista ögonblicket. Huru talrika deremot bevisen att man på börserna temligen väl bedömmer vederhäftigheten hos dem, som drifva större rörelse. Skulle det väl då vara troligt, att en stor banks förhållanden kunna till den grad förhemligas, att dess förluster skulle kunna döljas, ända till dess grundfonden vore så medtagen, att allt det olyckliga skulle för allmänheten inträffa, som Bankofullmäktige nu velat AQA nn — 1 1 . a a