Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1853, sida 1

— ——— half sjerdingsvåg bort, och för att komma dit, hade man att passera bergshöjder och en ännu vildare trakt af skogen. Clara, som verkligen var litet harhjertad, när det gällde att så der gå ensam i den djupa skogen, emedan de sagor hon i sin barndom hört om skogsfrun och sådant mera, lågo för henne, hade kanske knappast vågat denna promenad, om ej Kuno varit med, men vid sidan af honom existerade för henne ingen fara. Sedan Clara uträttat sitt ärende, och backstugugumman losvat att efterkomma hennes önskan, gallde det att begifva sig på hemvagen. U—nder tiden hade knappast nägon förandring i luftens temperatur föregått — det var samma tryckande hetta, samma stillhet, men betraktade man himlahvalfvat, så var det sig icke alldeles likt. Den glödande eldmassa, som man förut tyckt simma öfver ens hufvud, hade höjt sig, och hvalfvet derofvan visade sig nästan svartblått — sänkte man ögat mot horizonten, så belägrades den af en krans af moln i de mest fantastiska figurer, an slutande sig tätt tillsammans i en phalang, än detacherande en sky, som lik en fanbärare gick i spetsen med sitt silfverbefransada standar. Solen hade återfått sina strålar, och brann klar och lislig på den dunkla himlen, som syntes virkad i mörkblått och guld.