Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1853, sida 2

—— — ss———— —ö—ä — — —— Den smala stig de hade att vandra uppföre berget var besvärlig på det sätt, att den var slipprig genom det förtorkade barret, som samlat sig mellan stenarne, äfvensom derigenom, att granarnes och furarnes grenar här och der så flätat sig tillsammans, att vandraren måste böja undan dem, för att komma fram. För att ej slinta, måste Clara således mången gång sträcka sin hand åt Kuno, som gick ett steg framför för att undanböja grenarne, och om hon ock dervid endast fogade sig efter nödvändigheten, så erfor hon dock en så underlig känsla — deras srån all bekladnad sria hander brände så hett i hvarandra, deras blickar vågade ej mötas, det likgiltiga de sökte ester för att säga hvarandra, stannade inom deras lappar — den enda och osta upprepade reslexionen, att det var så förfärligt varmt, bekräftades blott alltför märkbart genom deras brännande hjertan. Ändtligen komne upp på en jemnare stig, kunde Clara draga sin hand ur Kunos. Hon lemnade nu kruset, som hon ej förut velat släppa, åt honom, och de fortsatte sin väg, nästan stillatigande. Den djupa tystnaden i skogen afbröts icke ens genom någon sorlande bäck, ty en tre veckor ihållande st en, ka hade ur naturens ådror nfbrant 6 I fer de kristallen. ; i i (48 A