Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1853, sida 2

— — A—S—rn— —— na sattiga, så godt som af hela verlden öfvergifna qvinnan? När den gamla slutat gick Clara in, tagande af Kuno kruset, och han asflagsnade sig något. Clara dröjde derinne en god stund, och när hon åter kom ut, syntes tårar i hennes ögon. Den gamla hade gifvit henne sin välsignelse, efter att hafva tackat henne for alla hennes omsorger, samt förkunnat henne, att vid Claras nästa besök skulle den sjuka, som kände sitt slut nalkas, sannolikt hafva upphört att lefva. Äfven hade hon anmodat Clara att bedja sin far på förmiddagen andra dagen infinna sig för att meddela henne sakramentet och emottaga några små uppdrag i afseende på jordfästningen — allt detta med det lugn och den frihet från all fruktan, som blott den på öfvergången till ett annat lif väl beredda själen känner. Utan att önska sig döden — ty hvad kunde hon ännu dertill ha för orsak — erfor dock Clara en känsla af välbehag, när hon tänkte på möjligheten att redan i detta ögonblick flytta öfver till ett annat lif, och med den hemliga sympathi, som råder mellan tvenne älskande hjertan, och som ger antydning på att de hemta sina tankar och känslor från samma källa, var det samma tanke, samma föreställning som bemäktigat sig Kuno. (Forts.)