Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1853, sida 1

tande girassen, eller palmen höjer sin krona mot himlen. Och allt högre steg solen på himlen, med allt mera majestät bredde naturen ut sin pragt, i allt djerfvare dithyramber klädde den sitt språk. Det var en lördagseftermiddag i Juni. Hela dagen hade varit en tryckande hetta, alltifrån tidigt på morgonen, och ännu långt framme på eftermiddagen brunno naturens kinder af samma feberglöd. Luften var stilla; man kunde icke ens kalla den lugn, ty den tycktes helt och hållet hafva förlorat sin rörlighet, sin egenskap af flytande ämne — det var en stannad siroccovind. Oaktadt himlen var alldeles klar, var det någonting rödt i luften, som meddelade sig åt alla föremål, och sjelfva solens strålar syntes hafva smält samman till en enda glödande massa, ty af solen, som brann deruppe, såg man endast den dunkelt flammande skifvan. Allt lefvande i naturen syntes hafva förändrat sig och blifvit så godt som likgiltigt för sin existence; boskapen hade öfvergifvit betet, för att vada ut i den höga vassbanken, der den flere timmar kunde uppehålla sig orörlig, foglarne sjöngo icke och de på sina stänglar slokande blommorna rördes blott någon gång genom ankomsten af något bi eller humla, som kom för att söka honung. På