Rättegångs-och Polissaker. Vid fortsatt undersökning inför poliskammaren sistlidne gårdag, angående branden hos skomakaren C. C. Gustafsson inställde sig dennes hustru, hvilken angående händelsen berättade, att hon omkring kl. 4 blifvit väckt af sin man, då hon genast fick höra ett starkt dän, som hon tyckte helt nära det rum, hvari hon låg, och straxt derefter såg eldslågor intränga genom fönstret så häftigt, att hon knappast hunni) ur sängen förr än elden angripit rummet. Mannen hade äfvenledes ög nblickligen väckt deras barn, af hvilka båda söne.ne först gjorde försök att öppna köksdörren, dervid hon hört såväl dem som mannen yttra, att den vore tillbommad utifrån och att den icke lät sig öppna. De hade då slagit ut verkstadsfönstret, genom hvilket endast sönerne begifvit sig ut. Hon mindes bestämdt att mannen icke förr lemnat huset, än dörren af sönerne utifrån blifvit öppnad, då han gått derigenom. Om hvåd som vidare tilldragit sig hade hon sig ingenting bekant, enär hon, så fort sig göra låtit, med sina mindre barn lemnat det brinnande huset På fråga upplyste hon, att Gustafsson gått till sängs omkring kl. 9 på söndags afton och icke lemnat densamma förr än han kl. 4 väcktes af morgonskottet och blifvit elden varse. Gustafsson förklarade nu, att han i sin förra berättelse ville göra den rättelse, att han nu bestämdt paminde sig det han icke utgått genom fönstret, utan genom dörren, och att, sedan han utkommit, han af sönerne blifvit gjord uppmärksam på de hinder, som legat i vägen för dörrens öppnande. Flera personer, som blifvit inkallade, såväl af åklagaren som Gustafsson, hördes härefter. Af deras berättelser inhämtades hufvudsakligeu, att luckorna för det fönster, hvarigenom Gustafssons söner, enligt uppgift, skulle ha begifvit sig ut, varit tillslutne, så att de, med användande af någon kraft, måst öppnas för sprutstrålens införande; att vid samma fönster stått ett klent bord, på hvars skifva en schacklåda varit ställd och att schackpjeserne legat uti lådan, hvarå något lock ic ke funnits. Häraf drog ett af vittnena den ganska riktiga slutsats, att om Gustafssons söner begifvit sig ut genom detta fönster, hvilket med våld af dem blifvit öppnadt, hade det icke varit tänkbart det bordet skulle förblifvit i orubbad ställning, eller schacklådan qvarstående å detsamma, emedan dertill hade fordrats en större försigtighet, än hvad vid ett sådant tillfälle varit möjlig. Vidare upplystes, att då en pojke, som varit bland de första vid branden, erbjudit sitt biträde med bergning af de i huset befintliga saker, hade den äldste af Gustafssons söner afslagit den erbjudna hjelpen. klagaren framställde till vittnenas besvarande, om de hade sig bekant huru Gustafssons söner varit klädde vid ifrågavarande tillfälle, emedan anledning förekommit till den misstanka, att de varit iklädde bättre kläder än deras hvardagsdrägt, och att deras s. k. helgdagskläder, enligt deras egen uppgift, skulle haft sin plats på den itända vinden. På denna fråga vanns endast den upplysning, att den äldste af Gustafssons söner varit klädd i svarta byxor, rock och mössa. Efter slutadt förhör öfverlemnade åklagaren till poliskammarens pröfning, huruvida icke, i anseende till den tvetalan, hvarmed Gustafsson vid åtskilliga tillfällen blifvit biträdd, skäl vore förhand att remittera undersökningen till domstol. Poliskammaren utlät sig häröfver, att den efter granskning af protokollen i målet skulle meddela slutligt yttrande nästa thorsdag. Sistlidne Påskdag på aftonen hade gärdsdrängen Jöns Andersson på Qvibergsnäs i sällskap med garfveriarbetaren hos grosshandlanden Colliander J. p. Hagman samt flere andre personer sörlustat sig vid en oå kallad Påskeld, uppgjord å ett berg i närheten af Qvibergsnäs. Deruuder hade någon osämja uppstått emellan Andersson och Hagman, men blef slutligen, utan handgripliga argumenter bilagd. På återvägen från elden hade ett och annat speord vexlats dem emellan, hvilket föranledde Andersson att tilldela Hagman en örfil, hvaröfver denne häftigt uppretades, men lugnades likväl genom bemedling af det öfriga sällskapet, så att, då Andersson och Hagman å vägen emellan Qvibergsnäs och Gamlestads bro skiljdes åt, vänskapen syntes dem emellan återställd. Hagman smög sig likväl efter några ögonblick från sitt sällskap och eftersatte Andersson, hvilken han ett stycke ned åt vägen till Qvibergsnäs upphann och der med knif eller annat skarpt tillhygge så illa särade Andersson, att denne blef nära sanslös qvarliggande på stället. För detta lömska dåd stod Hagman till svars hos poliskammaren sistlidne Måndag. Han förnekade illgerningen; dock förekom mot honom, genom afhörde vittnens utsago, så graverande omständigheter, att poliskammaren fann skäligt remittera målet till rådhusrättens 2:dra afdelning. et, ERE ninnnnnnnnnnnn tng