Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1853, sida 1

utlåtande behösligt eller besogadt, då det är regeringens sak att tillse lagenligheten af aktiebolagets reglor innan de saststallas, torde man dock böra biträda den åsigt, att hvarken lagen för aktiebolag af 1848, eller kongl. kungörelsen af år 1846, äro fullt tillämplige i och för en sådan bankinrättning, som den föreslagne, och att den i lagen för Rikets Ständers bank åberopade 1824 års kungörelse otvifvelaktigt är den Jag, som i detta fall kan och bör tilllämpas, i förening med hvad vaf konung och I ständer sedermera stadgadt blifvit. Nämnde kungörelse stadgar, såsom nämndat är, solidarisk ansvarighet för bolagsmännen. Men att en sådan ansvarighet kunnat förenas med ett utom det solidariska bolaget stående akliebolag, som ej ansvarade för mer än hvad i aktien blifvit utfäst, visar organisationen af den utaf regeringen oktrojerade, första Skånska privatbanken. Det förefaller oss således, som skulle såväl lagens syfte, som bolagets egen fördel och säkerhet kunna förenas, om antingen vissa deligare åtoge sig en sådan gemensam ansvarighet, såväl till öfrige aktieegare som allmänheten, eller ock att bestyrelsen i reglementet ålades en dylik ansvarighet, under de år den utöfvade sin befattning. Då ombyte sker, efter verkställd revision, öfvertogs ansvarigheten ju alltid under kända förhållanden af den nya direktionen — och man hade deri en ökad säkerhet, att bankens ställning icke vore ofördelaktig eller det fall för handen, då förluster kunde göra dess upplösning nödvändig. Då nu af konung och ständer en lag för aktiebolag sedermera blifvit stadgad, och den lagen blott antyder, att särskildt stadgadt är för sådana banker, som utfärda egna, tryckta eller graverade förbindelser (för dessa är 1846 års kungörelse gällande), så följer deraf, att lagen för aktiebolag måste anses tillämplig äfven för bankassociationer, blott att dessas reglor ställas i samband med bestämmelserna i 1824 års författning. Då nu denna tillerkänner enskilte banker rättighet att afdraga förskotts-ränta och att åtnjuta handräckning af verkställande makten, för fordringars indrifvande, så synes aktiebolagets begäran derom vara ganska behörig, förutsatt att regeringen anser sig kunna, enligt gällande lag, oktrojera banken. Det är ju dessutom, veterligen, i lag ingen enskild törment, att afdraga förskotts-ränta, om låntagaren derpå ingår, eller att begära exekutionsverkets handräckning; hvarföre skulle det då förnekas ett bolag? Då Bankostyrelsen åberopat den för silialbankerna stadgade solidariska ansvarigheten, såsom bevis, att alla aktiegare i en bank böra åläggas en sådan, behöfve vi blott anmärka, att dessa filialbankers ställning till riksbanken grundas allena på öfverenskommelse mellan Rikets Ständers bank och dem; icke på något i lag stadgadt allmänt rättsförhållande, hvari således ingen annan äger att inblanda sig, så länge åtagna förbindelser lagenligt uppfyllas.