Lovisa intråda genom dörren. Nu kunde han med godt mod, på Kunos uppmaning, ta aptitssupen — ett exempel, som de andra herrarne ej voro sena att följa. Kuno frågade äfven srnarne om det ej fick lof att vara en liten sup — de sågo obeslutsamt på hvarandra, men efter det komministerfrun förklarat, att det vore bättre att supa så menniskor såg et, än att göra det i smyg — någonting som fru direktörskan fann ganska vist sagdt, så grepo sig de begge gummorna an, men fru Akerfält kunde på intet vilkor förmå sig till någonting så plebejiskt, utan sade blott, när Kuno uppmanade henne att göra sällskap: nä-hä-hej, och slog med begge handerna och ristade med hela kroppen, för att visa sin assky. Åå så kan jag inte hjelpatt dä, sade blott Kuno, och hade kanske tillagt det vanliga, de unga damerna törs jag inte bjuda, om icke han på sätt och vis förekommits af komministerfrun, som, vändande sig till mamsell Skrahl, sade: kom hon, mamsell Lovisa, och tag sig en sup — vi ä gamla begge två, och det kan behöfvas, för jag såg hon var i kyrkan, hon som vi andra. Det der: vi å gamla begge två, tyckte väl Lovisa att fru Bäck kunnat hålla inne med, åtminstone när herr Linjal hörde det, men för att ej komma hennes välmening på skam, gick hon fram och smuttade på ett bränvinsglas.