ÄBD —————— — — intresse deraf, och att ingen tänkte på, att han dervid blott uppfyllde en värds pligter. Genom väl applicerade tournurer gaf han än komministern, än direktören, än kamrerarn — med ett ord — än den ene, än den andre anledningar att framkasta sina anmärkningar, så att de ej behöfde sitta helt och hållet stumma; vinet, som flitigt iskänktes, encouragerade dem äfven att blanda sig i konversationen, och så, när man var färdig att stiga från bordet, hade man icke en enda gång funnit sig i förlägenhet eller hade en enda minut varit för lång. Kuno hade i sin magt det högsta af allt en ren objektivitet. Det var hela hemligheten. Efter bordet framställde Kuno till herrarne, om de ej ville gå i hans rum, för att röka. Svaret behöfde han ej afvakta, utan tillade blott: kamrer Åkersalt kan väl, som gammal vän, göra mig den tjensten och visa herrarne hvar tobaken står, och vara värd i mitt ställe, till dess jag kommer. Detta lilla förtroende, eller företräde, som man behagar, och isynnerhet det der: gammal vän, slogo synnerligen an på kamrern. Louis behösde ej påminnas om att se till, att herrarne skulle så kasse, likör och punsch. Sjelf stannade Kuno qvar hos damerns. (Forts.)