— —— —ö— — afseende äro underlägsna, hvarföre det ej heller ensamt går an att tala om kor och kallvar, väfnader och dylikt, så är val af ämne för en person i Kunos ställning verkligen brydsamt. Hvar och en torde någon gång i sin dar ha erfarit, hvad det vill säga t. ex. att vid ett bord få till granne en vanlig inspektorshustru! hur får man icke bråka sin hjerna innan man ändtligen lyckas hitta på någonting att säga åt henne, och när man sagt sina fem eller sex ord, och derpå fått sitt ja eller nej. eller jaså. eller Ååh, må dä, så står man der igen. Vida svårare måste det naturligtvis vara, när man måste tala till alla, och så godt som på en gång. Kuno slog sig emellertid skickligt igenom. Sedan nyheterna för dagen voro afhandlade, ledde han talet på sina utländska resor — om hvilka han eljest sällan talade — men nu kommo dessa förträffligt till pass då han, för att göra sig intressant, beskref för inspektoren en inventiös plog, som han sett i Holland, eller spände trädgårdsmästarens uppmärksamhet genom att redogöra för hur de Haarlemska blomsterlökarne på stället odlas, eller han förvånade komministerfrun och direktörskan genom beskrifningar på de stora bomullsspinnerierna i Cambridge o. s. v. — allt behandladt med den popularitet och lätthet i framställningssättet, att alla kunde ha nöje och