Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1853, sida 1

söremålet, för grefvinnans dåliga lynne. Under den tid af åtta år, som hon varit i huset, har väl knappast någon dag, att icke säga timme, gått förbi, som hon ej af grefvinnan fått hålla tillgodo med tillmälen för att vara lat, försumlig, slarfvig, och ofta har det händt, att grefvinnan, då hon ej kunnat sofva, låtit sin kammarjungfru midt i nätterna väcka mamsell Lovisa, för att ha in henne och få skrupens, än för ett, än för ett annat. Men Lovisa har tåligt hållit ut, dels för det att hon kanske ej vetat hvart hon just skulle taga vägen, der hon kunde ha det bättre, dels — man har vissa anledningar att tro det — för att icke genom en bortflyttning göra herr Linjal ledsen. Hon, liksom han, ha länge funnit, att de voro skapade för hvarandra, och om detta ej ännu uttryckts med ord, så har hufvudsakliga hindret derför varit ett icke uppfylldt hopp om sörbättrade lönevilkor. De hafva nu sålunda gått och suckat i runda tio år, och ho vet om de icke komma att sucka i evighet. Hoppet är dock det sista menniskan öfvergifver, och det är detta som upprätthåller mamsell Lovisas mod, och som på senare tider i så måtto stålsatt henne mot grefvinnans bannor, att hon numera låter dem gå in genom ena örat, och ut igenom det andra. Den gamle tasseltackaren Louis syntes i dör