Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1853, sida 1

oaktadt syntes snedheten med hvarje dag snarare tillän astaga, — kastar man åter ögat på herr Linjal, bokhållaren, så finner man en lång, siratlig man med det korta håret uppkammadt till en prydlig erep de cocque. Och af hans faconer kan man se, att han tagit frälsekamrerarn Akerfält till sin förebild, af hvilken han dock blott är en misslyckad kopia. Han är nu sina fyratio år, och ogift, kanske mindre till följe af föresats, än den knappa lönen, hvilken destomera afskräckt honom från alla tankar på det ägta ståndet, som sedan tio å tolf år tillbaka fyratio riksdaler deraf årligen åtgått för uppfostran af en gosse, till hvars uppfostran han genom en listig tillställning blifvit förmådd att bidraga. Herr Linjal rodnar mycket lätt, och man talar således icke gerna om den saken, likväl har Kuno satt sig i sinnet att ännu i dag tala med honom derom. — Ännu en person, som icke egentligen hör till sällskapet, men som ändå i dag får gå in till bordet, eftersom det är söndag, är husmamsellen Lovisa Skrahl. Hon har nycklarne till fatburen, står i ansvar för silfret, porslinet och duktyget, och biträder för öfrigt med inom huset föresallande göromål. På hennes lidande utseende kan man finna en bekräftelse på hvad som säges i trakten, att mamsel Skrahl i många år i första hand varit afledaren, ofta