och följden deraf blef ett äktenskap, som på sitt sätt kunde kallas lyckligt, emedan derunder ingen missämja makarne emellan försports, och fru Åkerfält, derigenom att äktenskapet blifvit välsignadt med en dotter, sett sin högsta önskan uppfylld. Det var nu Esmeralda, som var föremålet för hennes förnämsta — att icke säga alla — omsorger; Esmeralda var det, på hvilken hon skulle öfverflytta det förråd af kunskaper och erudition, som fallit på hennes lott, Esmeralda, som för hela orten skulle bildas till ett mönster i alla fullkomligheter, Esmeralda med ett ord, som genom sina höga egenskaper skulle göra sin mors ära. Denna Esmeralda var nu tretton år. Redan hennes utseende annonserade, att hon måste vara mycket lärd, ty hennes hy hade denna gråaktiga blekhet, som man stundom finner hos flickor, hvilka uppfostras i pensioner, der undervisningen bedrifves i stor skala. Fru Åkerfält hade en method att undervisa, ungefärligen sådan som den, som begagnas för att göda kalkoner. Allt ifrån Esmeraldas femte år hade hon kört upp sin dotter klockan 5 om morgnarne, vinter och sommar. Esmeraldas minne hade blifvit belastadt med utanlexor till den grad, att hennes förstånds skärpa derigenom ansenligt lidit, och att hon i fysiskt afseende genom sådane ansträngningar skulle bli försvagad, säger sig sjelst. Detta skulle nu hjelpas genom gymnastik, och kamrer Akerfält var en för artig man, för att icke efterkomma sin hustrus önskan, att för Esmeraldas räkning inrätta en liten särskild gymnastik. Detta ville emellertid icke hjelpa, och Esmeralda förblef mager som en trädsticka och klen, så att man kunde blåsa omkull henne. (Forts.)