gen, som dertill har makt, upphöjde hvarje myndig man i landet till adelsman. Riksdagarne skulle då åter blifva hvad de gamla Allshärjartingen en gång voro: stora allmänna riksmöten, der hvarje man kunde infinna sig. — Detta kan ske äfven om adeln ej vill saken, såsom riddarhusordningen nu är beskaffad. Gjorde sig åter Sv. Tidn:s begransnings -förslag gällande, så vore det ej möjligt. Vi förmoda ock, att adeln icke heller vill detta förslag, alldenstund flertalet af de personer, som nu sitta på Riddarhuset, äga hvarken 20,000 rdr eller kaptensgrader, ännu mindre de äskade lärdomsmeriterna. Det gifves alltför många på riddarhusets bänkar, som i sin polett äga en skyddande talisman mot herrar slottskanslibetjenter, för att ett sådant förslag der skulle kunna vinna majoritet, särdeles som detta förslag är af den art, att inga högre och ädlare motiver kunna drifva till dess adopterande. Svenska adeln vill således ej uppoffra sin sjelfskrifrenhet ! Aldrig har en mera revolutionär tanke i vår fredliga tid blifvit uttalad. Den är revolutionär, derför att den blott utgör försatsen till följande: Adelns sjelfskrifvenhet måste upphåra. Eller tror man då verkligen, att den stora del af svenska folket, hvars väl och ve är beroende på representationens ombildning uppå ett efter landets och tidens förhållanden lämpadt, med rättvisa och allmänt väl öfverensstämmande sätt, skall åtnöja sig med detta veto: Adeln vill icke! Inser man då icke att i den tidepunkt, som gör det möjligt att ett sådant språk kan höjas, ögonblicken äro räknade? Hafva männen med de adliga namnen — då man talar om svenska adeln, talar man i sjelfva verket om något som ej finnes — så liten klokhet i behåll, så liten upphöjdhet till karakteren, så liten känsla för fosterlandets välfärd, att de mot hela dess utveckling, hela dess framtid våga sätta sitt: Vi vilja ej! I sanning! står det så till; har Sv. Tidn. rigtigt uppfattat det blifvande Riddarhusets opinion i denna fråga, då är med detsamma allt. hopp om en fredlig lösning af saken förbi; allt tal om försonlighet och inbördes eftergifter en dårskap. Härom äro vi dock ännu icke öfvertygade. Svenska Tidn. må hafva hemtat sina intryck ifrån vissa medlemmar af de adelsmän, som uppehålla sig i hufvudstaden, men vi hoppas, för adelns egen skull, att få se många protester deremot ifrån andra håll. Emellertid är ordet uttaladt och det är tid att vi, som hysa en annan opinion än den adel, hvarom Sv. Tidn. talar, vakna upp, för att uttrycka hvad vi vilja. Till den ändan böra reformsällskaperna väckas till lif igen. Hvarhelst, i stad eller på landsbygden, det finnes några personer, vore de än så få, hvilka nitälska för det allmänna, för fäderneslandets utveckling och väl, och inse att detta ytterst beror på en förbättring af vår representation, — böra de sammanträda, för att först sinsemellan rådslå och öfverenskomma om den mening, de böra uttrycka, och sedermera bilda sammankomster för större områden, häradseller länsvis, hvarifrån en gång ombud kunde skickas till det centralmöte i Örebro, som kommer att under sommarens lopp sammankallas. På denna väg kan under både juridiskt och moraliskt lagliga former en riksförsamling bilda sig, vid sidan af den gamla, hvilken, om den blifvit utsedd någorlunda manngrannt ifrån olika orter, väl kan göra anspråk på att ock utgöra en representation af svenska folket. Den vilja, som af en sådan församling blefve uttryckt, skulle måhända kunna något uppväga