Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1853, sida 1

han var på landet, voro landtmannasysslorna ej sör honom fremmande, så att han sjelf var i tillsalle att bedöma ändamålsenligbeten af de arbeten som verkställdes. Landtbruket roade honom, hvarför han hade tagit noga kännedom om hur det borde skötas, och derför var inspektoren mindre hans rådgifvare än verkställaren af hans vilja. Denna kännedom förvärfvade honom äfven respekt af de underhafvande — en respekt som fullkomnades genom den rättrådighet han alltid och mot alla visade. Blef någon af godsets folk tillrättavisad, kanske straffad, så visste man att det var förtjent, och en bifallsblick af Kuno gällde som en stor belöning. Emot folket var han icke hvad man kallar nedlåtande — han lät dem stå med hatten af sig, när de talade med honom, så vida det icke var hårdt väder, samtalet räckte länge eller det var någon gammal person han hade för sig — men han var jemn, vänlig utan förtrolighet, stundom skämtsam, likväl utan att sänka sig till det burleska. Det vänliga allvaret i hans godhet, och den förmåga han egde att sjelf upptäcka behofvet, der det fanns och var verkligt, gjorde att han fann sig befriad från att vara öfverlupen med suppliker — sådane hvarmed de rika så ofta af det digtade eller låtsade bebofvet besväras, han gaf icke utan att pröfva om gåfvan var behöflig eller än