månader, eller för den tid, som deras tullför drag med Österrike vara, tillträdt handelstraktaten emellan Österrike och Preussen. FRANKRIKE. Paris d. 2 Åpril. Inga inhemska politiska nyheter af vigt. Dermed vilja vi dock icke säga, att här icke finnes något interesse för den inhemska politiken. Ått dotta interesse, som någon tid legat i dvala, åter blifvit väckt, derför har sörjts af — presterskapet, hvars i samhällets vigtigaste angelägenheter djupt ingripande stridigheter ådraga sig alltmera uppmärksamhet. Hvad som i början blott var en strid emellan ultramontanerna (stockkatholikerna, som vilja hafva franska presterna till slafvar af Rom) och gallikanerne (försvararne af en sjelsständig fransk nationalkyrka) har nu blifvit en strid emellan de andliga och verldsliga mteressena. De listige och i alla ränker så utstuderade jesuiterna, ty till detta samhallsvädliga sallskap höra de slesta ultramontanerna, hafva i Bonapartes trängtan efter den påfliga smörjelsen fått ett vapen, det de med mycken skicklighet begagna för ernåendet af sina syften. Ju mera angelägen Bonaparte visar sig om påsvens ankomst till Paris, desto högre blifva ultramontanernes fordringar. Berodde det endast på påfven sjelf, så vore kanhända saken lättare arrangerad; men jesuiterne och andra påfvedömets anhängare, hvilka äro värre papister, än påfven sjelf, hafva, i detta fall understödde af österrikiskt och troligen äfven annat inflytande, så omsnärjt honom med sina nät, att han icke har bruket af sin fria vilja. Underhandlingarne angående påfvens resa till Frankrike sortsara ännu och förnämsta hindert för deras ledande till ett för Bonaparte önskligt slut, äro nog den påsliga stolens öfverdrisna fordringar, hvilkas beviljande kunde hafva ganska betänkliga följder. Åsven den ene af Bonapartes medtäflare om kronan grefven af Chambord, lär hafva varit framme och gjort hvad han kunnat för att förhindra denna resa, emot hvilken han berättas hafva på det högtidligaste protesterat. Hyad fordringarne beträffar, är det nu bestämdt, att de bland annat röra upphäfvandet af de organiska artiklarne i det under Napoleon I med påfliga stolen afslutade konkordatet. En korrespondent i P Indep. belge berättar, att statsrådet och utrikesministeriet i dem aflordrade utlåtanden afstyrkt dessa artiklars upphäfvande. Med hvarje dag blir imellertid striden emellan franska bisko parne sjelfva allt bittrare och föres numera icke endast emellan kyrkans högst uppsatte män, utan den har äfven inrotat sig i de lägre regionerna af det andliga ståndet. Så t. ex. skola inom prestseminarierna och ordenssällskapen bilda sig partier af ultramontaner och gallikaner. Veuillots vänner Jubla och påstå, att han i Rom vunnit en fullständig triumf. Ja, det till och med glunkas om, att erkebiskopen i Paris, inseende att hans sak är förlörad i Rom, skulle tänka på att nedlägga sitt embete eller åtminstone begära ett biträde. Detta rykte torde dock sakna någon vidare grund, ty, om än Romerska hofvet skulle gifva honom rätt i striden med hr Veuillot, hvilket dock ingalunda ännu varit fallet, synes han i alla händelser icke vara den man, som så lätt skulle stryka på foten. Men huru härmed än må förhålla sig, så är frågan, som är å hane, al största betydelse. Det ultramontanska partiet demaskerar hvarje dag nya batterier; striden blir hätskare; frågan om det borgerliga äktenskapet, hvilken i och för sig sjelf är af så stor betydelse, är endast en af sidorna af hufvudfrågan; deraf kan man döma om denna senares vigt. J. des Debats, som så länge varit död för polemiken, har väckts genom denna kamp och underhåller den med mod, vett och vältalighet. I dag uppträder detta blad i en ypperlig artikel, den tredje, ganska bestämdt mot ultramontanernas pretentioner. Det borgerliga åktenskapet har sått en ytterligare försvarare i hr Dupin, som i Gazette des Tribunaux förklarat sig till fördel för denna institutions upprätthållande. Montalembert har i stället för att deltaga i kostnaderna för den bal, som lagstiftande församlingen anstält för kejsaren och kejsarinnan, skickat en lika summa, 1,000 francs, till borgmästaren i Besancon med anmodan, att använda