Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1853, sida 1

ket parti väl ej äfven vore att förakta, då Philip vore fideikommissarie och Granbyholm ett ansenligt gods, men ändå bättre som bättre är, tänkte man, och i fall ett förmånligare parti skulle yppa sig, så kunde man alltid komma ifrån det Palmsvärdska, så mycket lättare som Palmsvärds voro förfärligt dumma menniskor, hvilka voro lätta att leda eller narra till hvad som heldst, blott det icke gällde penningar, ty girighetens skarpsinnighet hade i stor portion fallit på deras lott. Resan företogs med all den ståt, som de resandes höga namn och kända förmögenhet påkallade. Det tunga väglaget gjorde ett betydligt antal hästar nödvändigt. Sa såg man den dagen, då afresan skedde, kusken Nyqvist, klädd i en med fårskinn fodrad svart skinntröja, ridbyxor med stora benknappar ofvanifrån och nedan, grofva resstöflor och den trekantiga hatten öfverdragen med vaxduk, köra upp på gården med den stora, täckta resvagnen, förspänd med sex hästar, fyra i bredd och två framför, och efter honom betjenten Lind, ungefärligen lika kostymerad, med en reskalesch, för hvilken voro spända fyra hästar i bredd. Redan dagen förut hade en rustvagn med ett par här star gått utaf som förbud, så att hästarnes antal utgjorde inalles tolf. I den främsta vagnen skulle grefven och gref