Den 25 sågo vi Cooks öar och den 26 söndag Jade vi bi vid Savage island, satte båt i sjön, i hvilken chefen och vetenskapsmännen I skulle gifva sig af i land, men blefvo på halfva vägen omringade af cirka 40 å 50 kanoer, fulla med infödingar, klädde i den aldra legeraste kostym, nemligen sitt eget röda skinande skinn. De återvände genast ombord, dit Indianerne följde, och nu började en marknad, sådan man svårligen kan göra sig begrepp om. Att höra deras vilda tjut och se deras förtjusning vid åsynen af den massa alla slag quinquillerie-arbeten och glitter, som utbreddes för deras lystna blickar, öfvergick all beskrifning. Deras bytesvaror bestå uteslutande af vapen, såsom svärd, spjut och dylika, samt vild bananas eller pisang. Mot ett perlband erhöll man ett svärd eller spjut, och då de väl fått perlbandet i sin hand, kastade de sig handlöst öfverbord, med den tydligaste fruktan målad i sina ansigten att blifva beröfvade sin fångst. Kapplöpning med pojkarne blef ett stort nöje — och hvilken syn! att se en sådan rödskinnad nakot varelse under höga rop sätta ut långs däck vid sidan af någon af tjufpojkarne, som ofta trakterade dem med ett krokben eller dylikt skälmstycke, hvilket dock upptogs med stor munterhet och glädje. — Så fullkomligen vilda som dessa finnas inga andra qvar i hela Oceanien. Också fingo vi vid framkomsten till Foua veta, att de för kort tid sedan uppätit sina missionärer med god smak, samt att det kunde anses som en lycka, om ett kofferdifartyg, som vågade sig in ibland dem, icke miste någon af sin besättning, om det också lyckades komma undan. Bland de bytesvaror, de medhade, vore en engelsk bibel samt 8 Esterling i guld, troligen tagna ifrån något olyckligt förlist fartyg eller några skeppsbrutna; de 3 bortbytte de mot några glasperleband, så litet begrepp ha de om metallens värde. Den 30 September hade vi vänskapsöarne i sigte, och på middagen, sedan vi hissat lotsgös, sågo vi en kano med tvenne infödingar i sin lätta drägt, det vill säga eget skinn och stora ullperuk, nalkas fregatten, och sedan de kommit ombord, satte vi kurs på Foua, en af Tongagruppens öar. Våra lotsar voro icke synnerligen hemma i sina stycken, och dessutom hade de fått åtskilliga aflagda kläder på sig, hvaröfver de kände sig så stolta, att de knappast ville återtaga sin förra befattning af lotsar. Vi höllo således på att få ligga ute öfver natten och slå, men sent på aftonen utkom till oss vår härstädes vistande landsman, konsul Brodin i Otaheiti, hvilken bättre kände farvattnet, och kl. half 10 på aftonen kommo vi till ankars. — Brodin har härstädes anlagt ett oljeslageri, som går med machin och bär sig ganska väl. Hans arbetare äro dels svenskar, danskar och engelsmän. Infödingarne här som på alla de öfriga öarne äro omöjliga till allt arbete. De kunna knappast förmås att frambära kokosnötterna till oljeslageriet från den icke ett bösshåll ifrån liggande skogen. För att afhjelpa denna svårighet, har Brodin ingått kontrakt med missionärerne, hvilka som straff för begångna förbrytelser ålägga infödingarne att till Brodin lemna visst antal kokosnötter och dymedelst är den saken afbjelpt, fast kanske just icke på det aldra rättaste sätt. Indianernas kojor äro här af samma konstruktion som på Sällskapsöarne, men mindre, och som det tyckes icke så renliga. Kanske bidrog det i strömmar nedfallande regnet mycket till det ofördelaktiga intrycket. Folket är mycket godsinnt och af ett godt utseende. De ha mera begrepp om penningars värde än i allmänhet råder på öarne. — Att racen betydligt skiljer sig både från Sandvichsoch Sällskapsöboerna, är synbart. Deras mörka hy, gröfre anletsdrag samt ulliga nästan negerlika hår, hvilket de pudra med kalk och äro ytterst stolta öfver, samt deras tjocka och stora läppar visa deras slägtskap med Paponaoch Malaystammarne. Karlarne bära ett stycke bomullstyg, viradt omkring sig och fruntimren förstå att med den hemmagjorda Tapan drapera sig på ett både vackert och anständigt sätt; de bära vanligen kransar på hufvudet samt ett slags hvita blommor instuckna i öronen. Missionärerna äro ytterst stränga mot dem och hafva ett verkligen obe