ton varit uppgjord i kökssbpiseln, blifvit utsläckt klockan emellan 8 och 9; äfvensom att husets ende kakelugn icke varit eldad sednare än söndags förmiddag. Gustafssons hustru till förhöret inkallad, kom icke tillstädes, emedan, enligt hvad mannen anmälde, hon vore så upptagen med skötseln af sina 2:ne späda barn, att hon icke från dem kunnat aflägsna sig. Härefter förhördes tvenne af Gustafssons söner, hvilkas berättelser öfverensstämde med den Gustafsson asgifvit, i afseende på dörrens och fönstrens tillbomning: dock gjorde de en ganska vigtig skiljaktighet i sina uppgifter, rörande sättet på hvilket Gustafsson sjelf utkommit ur det brinnande huset. Gustafsson uppgaf nemligen, att då fönsterluckan blifvit sprängd, hade han med söner hoppat ut derigenom, samt då satt se på hvad sätt dörren varit tillbommad och en stege rest upp efter väggen; deremot påstodo båda Gustafssons söner bestämdt, att endast de hoppat ut genom fönsteröppningen, men fadren utkommit genom dörren, sedan den genom sönernas åtgörande, blitvit befriad från förskansningen. Med anledning häraf uppmanad att förklara sig häröfver, skrufvade och svängde Gustafsson sig på flere sätt, dels att han ville bestämdt påminna sig det han följt sönerna genom fönstret, dels ock att det vore en möjlighet att han afvaktat dörrens öppnande, men slutligen att denna tilldragelse fallit honom så ur minnet, att han icke med visshet kunde bestämma hvilketdera. Hr ordföranden erinrade vid detta sista förebärande, att det vore en allt för vigtig omständighet för att så der på den korta tiden kunna falla ur minnet, hvarpå Gustafsson endast genmälte, att glömskan härutiunan får tillskrifvas den förskräckelse hvaraf han vid olyckshändelsen varit intagen. Såväl Gustafssons söner som en äfven hörd dotter försäkrade på fråga att de aldrig hört någon hotelse om mordbrand fällas emot Gustafsson eller hans familj. Salteribokhållaren Barkman, hvilken bor näst intill det afbrunna huset, och som blifvit väckt af rop från Gustafssons söner, hade i egenskap af strålförare vid frivilliga brandkorpsen i Majorna genast föranstaltat att sprutan kommit till brandstället. Han upplyste nu, att da han skulle börja släckningsarbetet, hade han funnit luckan för det fönster å vestra gafveln, hvarigenom Gustafsson med söner skulle ha brutet sig ut, tillstängd, så att den måst af honom med tillhjelp af en annan person öppnas. Han minnes detta så mycket säkrare, som han till en början fann det nödigt att just genom detta fönster införa vattenstrålen i huset. En annan person upplyste, att elden vid hans ankomst, då släckningsarbetet redan hörjat, med serdeles häftighet angripit ett hörn af husets bottenvåning, så att det för denne person synts som om något mer än vanligt bränbart ämne der gifvit näring åt eldens hästighet; tilläggande denne person, att han sett en möbel, skänk eller skåp, stå i detta hörn och att denne persedel varit af elden angripen. Han kunde likväl icke uppgifva om det brännbara ämnet bestått af tjära, eller något annat eldfängdt, emedan han icke närmare estersett sådant. Allmänna åklagaren begärde uppskof för flera personers hörande och yttrade derjemte till Gustafsson att om han ville lemna åklagaren nödige upplysningar, skulle åklagaren vara Gustafsson behjelplig i esterspanlng och möjlig upptäckt af den eller de Gustafsson misstänkte hafva anlagt branden. Poliskammaren utställde härefter undersökningen till annan dag. Det är icke längre sedan än förliden sommar, då Gustafsson var hotad af samma olycka, som nu öfvergått honom. Han måste, beklagligt för honom, vara utsatt för lika oförsonliga, som ihärdiga ovänners hämnd! — —— .