a . Rättegångsoch Polissaker. Undersökning rörande den sistlidne Måndags morgon, kl. 4, timade brand, hvarigenom ett skomakaren C. C. Gustafsson tillhörigt, vid f. d. Rödingens hamn beläget boningshus tilll större delen lades i aska, företogs i går i Poliskammaren. Gustafsson afgaf följande berättelse: Det afbrunna huset, N:o 11 i Majornas 4:de rote, bestod af en våning, inredd till 2:ne rum och kök. Huset, som låg invid en gångstig, hvilken ledde till ofvannämnda hamn, hade den 27 Juli förlidet år blifvit af Gustafsson inköpt från hofrättskommissarien F. M. Åkerman för 700 rdrargs, samt den 19 Januari detta år, på 6 månaders tid, (denna sista upplysning meddelades af hr grosshandl. E. Boye) försäkradt för 400 rdr bko i Magdeburgs assuransbolag. — Lösöreboet var försäkradt i Jönköpings bolag för 1,350 rdr bko, deraf 300 rdr för varulagret, 1,000 rdr för husgerådet och 50 rdr för tjenstefolkets gångkläder. Ombudet för detta assuransbolag, orgelnisten G. Svensson i Majorna, meddelade, att denna försäkring skett den 23 Oktober 1851. Derjemte tillkännagass att Gustafsson äfven haft en assurans å 400 rdr bko på sitt lösörebo i Schlesiska brandförsäkringsbolaget; men att han sistlidet år låtit den förfalla. Riktigheten häraf vidgick Gustafsson och förklarade orsaken hvarföre han låtit denna assurans förfalla vara den, att sedan han inflyttat i sitt eget hus, ansäg han sig mera betryggad för eldfara, enär han med sin familj ensamt bebodde detsamma, än som förhållandet förut var, då han bodde tillsammans med flere hushåll. — I afseende på sjelsva olyckshändelsen berättade Gustafsson, att sedan han hlifrvit väckt af morgonskottet från Tjärhufvudet, förnam han ett stark brakande eller dån, hvilket han, som ännu icke var fullt vaken, till en början trodde härleda sig från bullret af något åkdon å vägen. Han fäste derföre icke sin uppmärksamhet synnerligt vid det och var just i begrepp att åter insomna, hvarförinnan han vändt sig om åt fönstret, då han i detsamma blef varse ett starkt sken från väggen af ett magasin, som låg helt nära intill hans hus. Detta i förening dermed, att dånet alltmer tilltog i styrka, gjorde, att han blef fullt vaken. Nu anande att nagon fara vore å färde, utan att likväl kunna tänka att den låg honom så nära, upptände han, ännu liggande, ljus. Han hade knappast hunnit verkställa detta och påtaga sig en ylletröja, förr än elden upp ifrån den midt öfver rumsfönstret belägna vindsgluggen, lik en lavin, rullade sina glödande vågor ned efter fönsterrutorna, hvilka med ens sprängdes i stycken. Eldens inträngande genom fönstret var så häftigt och väldsamt, att ett af Gustafssons mindre barn, som hade sin sofplats invid fönstret, knappast kunde räddas från att få hufvudhåren assvedde. Gustafsson gjorde genast allarm i huset och med rop väckte sina tvenne, i nästa rum intill sofvande söner. Sedan desse hastigt uppkommit och sätt reda på tilldragelsen skyndade de tillika med Gustafsson ut i köket, för att öppna den enda å huset befintliga utgång. Men deras förskräckelse ökades ännu mer, då de funno att dörren utifrån var så tillspärrad, att den motstod deras förenade bemödanden att öppna den. Efter ett ögonblicks öfverläggning insägo de att deras sista resurs att komma ut nu vore genom sönstren. De valde det å vestra gafveln belägna och tillhörande den så kallade verkstaden. Men de sunno ätven detta utifrån tillbommadt medelst luckor, hvilka voro inrättade att utanför stängas med krokar. Fönsterrutorna måste således utslås och luckan med våld sprängas. På sådant sätt utkomne, blefvo såväl Gustafsson som hans söner genast varse en stege, tillhörig salteribokhållaren Barkman, upprest efter väggen till den ofvan fönstret varande vindsglugg, och framkomne till dörren funno de den tillbommad medelst en gammal afträdesdörr, ställd på kant emot dörren och marken, samt en tunna fylld med is och tegelsten, hvaraf äfven en hop fanns uppstaplad utmed dörren. Sedan de undanröjt allt detta och öppnat dörren, gjorde sönerne allarm i grannskapet, medan Gustafsson sjelf, nästan naken, skyndade sig till Sänkvarfvet att der tillkännagifva olyckan, på det att brandskott måtte blifva lossade. Han fann likväl icke den vaktkarl, som har åliggande att utföra detta, hemma, hyarföre han genast begaf sig på hemvägen. Då hade elden redan så angripit huset, att han icke vidarekunde gå dit in. Under hans frånvaro, hade hans söner, sedan de utburit 2:ne sina yngre syskon, ett barn på 3 år och ett på 9 månader, räddat atskilliga sängbläder och linne med några gångkläder. Något annat af värde hade icke kunnat undanryckas. den häftigt påträngande elden, som så hastigt utbredt sig, att tva, högst tre ganger, saker från huset kunnat uthämtas, sista gången med verklig lifsfara. I det rum, som först angripits af elden, låg Gustafsson med hustru samt en sullvuren dotter och 2:ne mindre barn, och i det andra rummet hans båda äldre söner; dörren till detta rum, som lag vägg i vägg intill det andra, hade om natten statt öppen. När Gustafsson kommit ut på garden blef han först varse att elden utbredt sig öfver hela vinden och att den redan börjat uttränga genom den halföppna luckan pa vestra gafveln; östra gafvelns vindsfönster var redan af elden förtärdt och elden hade utbredt sig efter väggen nedat huset. Den lucka, till hvilken stegen blifvit upprest, var invändigt försedd men en stark krok, hvarmed den varit stängd. A vinden hade Gustafsson förvarat en hop trädbräte, bättre sängkläder, linne och hela familjens gångkläder; men något annat eldfängdt ämne fanns icke der. På fråga, om Gustafsson kände orsaken till eldens uppkomst, genmälte han, att han bestämdt misstänkte densamma tillkommit genom mordbrand, och att han hoppades i en just icke så aflägsen framtid komma merdbrånnaren på spåren. Skälet för denna sin misstanka uppgaf han vara, att hotelser härom blifvit fällda af personer, hvilkas namn han nu ej kunde uppgifva, emedan han för närvarande saknade tillräckliga bevis att styrka sin anklagelse. Tillfrågad om icke felaktiga och osäkra brandmurar möjligen kunnat varit orsaken till eldens utbrott, förklarade Gustafsson, att han hade så mycket heldre skäl betvifla sådant, com han för icke länge sedan omsett skorstenspipe