Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1853, sida 2

—ä——— — — —— —— — — mente han bara. Men då tog Clara mod til sig, gick fram till honom, fattade hans begge händer, såg honom i ögonen, liksom för att utforska, om han ville göra henne till viljes, och sade bara: gå inte sjön! Den ton hvarmed detta sades, hör hvar och en inom sig. Nu var det en annan sak, för Clara hade bedt honom. Hon kunde hafva bedt honom gå omkring jordklotet, för att komma hem, och han hade gjort det, om det stått i hans makt — och nu gällde det ju blott att gå några bösshäll längre, för att göra Clara till viljes. Hvart steg han tog, då han vägen rundt begal sig hem, tyckte han var vigtigt, ty det var ju en Claras önskan han uppfyllde. Och Clara sen, när hon såg honom ta vägen utefter stranden, i stället för att gå direkt ner till sjön, hur stolt var hon inte? När de andra bådo, det brydde han sig inte om, men när hon bad, så lydde han genast. Och ifrån den stunden gick Kuno icke mera sjön. Några dagar efter gick också sjön öppen. Tänk om blott Clara dröjt ett par dar med sin bön! Nu deremot! kunde han inbilla sig att Clara frälst hans lif? (Forts.) TÅ