Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1853, sida 2

således. Clara, stackars barn, hade ingenting att ge utaf, och det sved i henne, att hon ej hade mer än sin goda vilja. Men hon hade ännu ett annat bekymmer. I bortät sjorton dar hade hon varit orolig, hvar gång hon visste Kuno skulle komma eller gå, ty han gick än. nu alltjemt sjön, för genvägens skull. Visserligen var der en gångstig upptrampad, som var litet fastare, men äfven den kunde ju någon gång brista, och dessutom ett steg på sidan, och isen gaf ej mera motstånd. Flera gånger hade hon bedt pappa säga åt Kuno, att han ej skulle gå sjön, och han bade äfven gjort det, men icke dessmindre hade han fortfarit dermed. Och nu, då Kuno ville gå, tidigare än vanligt, för att begisva sig till torparenkan, visste Clara inte hur hon skulle komma fram med sin bön, att han hellre skulle gå omkring. För att säga sant, var det verkligen litet på trots, som Kuno så länge gått sjön. Man vill så gerna visa den älskade att man har mod, och trottsar alla faror, för att få se henne. Dessutom har man en hemlig njutning af att veta den älskade vara orolig för sig. Kanske var det detta i förening, som var orsaken till Kunos öfvermod. Kuno hade redan tagit på sin öfverrock. Komministern och hans fru varnade honom, men det hjelpte icke. Det vore inte farligt,