Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1853, sida 2

spjut i isen — den var osvantill pipig, lös, om ock den ännu var fast i bottnen. Men med hvarje dag blef den alltmera opålitlig. Magister Reinius hade på de sista åtta dagarne upphört med sina besök på Björkudden. En dag, då Kuno efter vanligheten var på Björkudden, kom Nils och berättade, att torparen Sven Ersson på Ekebyägorna hade kört ned sig, och blifvit qvar, tillika med hästen, som han fått låna af husbonden, för att köra till avarn. Detta dödsfall var så mycket beklagligare, som Jan Ersson lemnade efter sig hustru och fem små barn. Fattigt var det för dem förut, och fattigare skulle det väl bli, nu, då de väl finge ersätta bonden för hästen, så långt det kunde räcka, för Olof Mattsson i Ekeby var en egennyttig och hård man, som efter all sannolikhet skulle göra sin rätt gällande. Ålla beklagade olyckan, så mycket mer, Ssom Jan Ersson var en arbetsam och ordentlig karl, hvilken väl dragit fram sig och de sina, om han fått lefva. Komministerfrun var genast betankt på att plocka ihop till ett litet matskott, för att afhjelpa de första behosven, men då Kuno märkte denna hennes afsigt, förekom han henne. Det var likväl icke mer än henne ensam han anförtrodde att han ämnade hjelpa, så framt i en sådan olycka penningar kunI na hjelpa, och det samma dag. Gumman afstod