sor till städerna, för att söka förströelser, som kanske kunde skada honom, Clara hade fått en oemotståndlig lust att lära latin, ja till och med grekiska. Föräldrarne skrattade åt henne, men det var ju ingenting ondt deri, heldst hon dervid ingenting försummade af sina husliga göromål. Hvad fadren i dessa kunskapsgrenar kunde lära henne, var snart lardt. En gång, då han för sin vän Reinius yttrade sina bekymmer öfver att hans Clara vuxit honom öfver hufvudet, omsattade denne med valvilja tillsallet att erbjuda sitt bitrade. Kuno hade lart så mycket han behöfsde, Reinius var ledig, och någon sysselsättning behöfde han nödvändigt. Att vara nyttig för andra, var för öfrigt ett behof för honom. Lektionerna begynte ordentligt, och då Kuno fick veta att Clara läste latin, sade hans ambition honom, att han häri ej borde låta henne gå om sig, hvarföre han ock ifrigt började studera latin. Hans föräldrar sågo det ej ogerna, ty hvilka föräldrar vilja ej gerna att deras barn skola bli ljus? Visst kunde det varit bättre, om Kuno öfvat sig i att rida och sådant, men det kunde han ju förut, och var dessutom infanterist. Skulle det också icke ge en ny glans åt Gyllenkronska namnet, om familjen egde en medlem, så lärd, att han kunde disputera till och med med sjelfva gubbar