Kuno och Clara talades sällan vid. Hvad skulle det också tjenat till? allt hvad de ville säga hvarandra förstodo de ju ändå. Clara hade en gång yttrat, att det skulle vara roligt att få lära spela schack. Magister Reinius var deruti en mästare, och äfven Kuno smickrade sig med att vara en stark schackspelare. Kuno var icke sen att medtaga sitt schackbräde och pjeserna från Ragnarsborg, och då nu magister Reinius gaf Clara den första undervisningen, stod Kuno bakom henne, och hjelpte henne. Clara var härvid alltid omsorgsfull att ha sin halsduk väl igenfästad med en knappnål. Men efter några partier var Clara så försigkommen att hon kunde hjelpa sig sjelf. Magister Reinius, som likväl ej ännu kunde ha något egentligt nöje af att spela med Clara, öfverlemnade detta gerna åt Kuno, och nu såg man dem sitta der hela timmarne — schack bör ju spelas långsamt — och fundera, och fundera, och när Clara någon gång ville rädda en schackpjes, som Kuno par surpris ville slå, och deras fingrar då i ifvern kommo att beröra hvarandra, så fick Clara så brådt om att gömma sin hand sedan under förklädet, och Gud vet om hon icke till och med lindade in den deruti — så rädd var hon att förgå sig en gång till. Men de sköna konsterna försummades ej hel