ne i Upsala? En sådan utmärkelse återstod annu, det var någonting gammaldags i den tanken — man skulle i en aslagsen framtid säga, då man såg grefve Kunos porträtt bland de andra samiljeporträtterna: se det är den lärde grefve Gyllenkrona, som var så lärd, att han kunde disputera omkull hvilken som heldst, och det på latin till. Den tanken slog således an. Och för att väcka en ädel täflan, beslöts att Kuno och Clara skulle läsa tillsammans. Man läste Cicero De amicitia, men Ovidius De arte amandi aktade man sig noga för. Och när man hvilade sig från boken, kunde Kuno spela ett parti bräde med komministern, eller hålla garnhärfvan åt hans fru. Gumman betraktade honom numera endast nästan som ett barn, och magister Rödings anspelning på förföraren, för hvilken man borde omgjorda sig med dygdens sköld, hade hon alldeles glömt. Visst var det också, att hvad planer Kuno hade, icke var det några förförelseplaner. Han hade snart sagdt inga planer. Lycklig af det närvarande ögonblicket hvarken tänkte han på, än mindre önskade någon förändring. Han var så lycklig af att blott få se och vara under samma tak sont Clara, och hon å sin sida var lika lycklig att blott få se honom och andas samma luft som han.