—— —— — — — —— utbedjande mig att få vara i herrskapets minne innesluten. Bevågnast Kuno Gyllenkrona. (Grefligt sigill). Det der skulle man väl tro borde göra herrskapet spaka. Inte illa det der, att det gjort så mycket bekymmer, att familjen ökats — en double sens, en fin satir. Och att få vara innesluten i deras hågkomst — nog kunde Clara väl förstå, att det der bara var en fras, ett talesätt, som man brukade i alla bref. Nog borde hon begripa, att det var Kuno likgiltigt, om hon kom ihåg honom eller ej. Men tänk om det sårade henne, om hon kanske gret, när hon nödgades såder ta en allmosa ur sin barndomsväns hand! nå nå, man kunde fundera på saken. Några små redaktionsförändringar vore ej svåra att göra. Kanske vore det till och med bäst, att skicka penningarne anonymt! nå ja det der lät väl arrangera sig. Men icke skulle hon komma att lida någon nöd — det vore väl säkert. Och nu var Kuno åter glad, för det han var rik. Men han var så lagom glad ändå, för rätt som det var, lade han sig med ansigtet mot hufvudkudden, och började att stormgråta. (Forts.)