slendomskunskap! Det är dock i sjelfva verket motsatsen af alll detta: det är ett missbruk af Guds namn, då det tanklöst och lattsinnigt sores på tungan, utan andakt, utan medvetande om hvad det innebär. Och detta missbruk blifver af våra ordinerade religionslärare ej blott urskuldadt och försvaradt, utan rent af gjordt till en nödvändighet, derigenom att de fordra minneskunskapen af katkesen såsom ett oundgangligt villkor för konfirmationen. Vi känna ett exempel, som är talande i detta fall. En flicka om 15 år, uppfödd af fromma föräldrar, som nästan dagligen höllo audaktsösning med sina barn och förklarade för dem religionens sanningar; en slicka dessutom med ett godt förstånd, allman bildning och ett varmt religiöst sinne, vagrades att undergå konsirmation, derföre att hon ej kunde katkesen utantill, under det hundrade andra barn, af hvilka åtminstone slertalet ej kommit utösver den döda minneslasningskunskapen, samtidigt blefvo konsirmerade. Och den prest, som sälunda handlade, var ändock en både i det allmänna och enskilta högt aktad man. Nu är det i sanning rätt bedröfligt, att genom detta alldeles orimliga tvång, äfven lärare, som skulle vilja bedrifva religionsundervisningen annorlunda, nödgas att gå den orätta vägen. Man nödgas drifva den förslöande, allt andligt Jif mördande utanlexläsningen, under det religionsundervisningen borde bestå i en andaktsfull framställning af religionens sanningar, talande icke blott till barnens förstånd, utan äfven till deras hjertan. Vi neka ej det ju detta låter sig göra i någon mån äfven med utanlexläsningen — ett bevis derpå lemnar grefve Thorsten Rudenschölds folkskola på Kållandsö — men det blifver dock i högsta grad försvåradt. Vi skola tala vidare härom vid frågan om nattvardsläsningen.