—— —————— slät guldring utan alla insattningar! Han hade väl setat på högra handen — hvad bevisade det? jo endast att förlofningen ej vore eklaterad ännu. Alltså ändå — förlofvad! charmant! förlofvad, innan hennes barndomsvän ens hunnit återkomma till fäderneslandet! nej nu vore han väl en narr, om han det minsta kunde bry sig om Clara. Nu var han ej svartsjuk längre, det kände han tydligt — han var — ja hvad var han? jo — han föraktade Clara. Det var precist rätta ordet. Han föraktade henne. Vid denna stolta känsla kom han åter att tänka på, att han var grefve, ung, rik. Hur skulle han icke förkrossa henne, den otacksamma! Gubevars, hvarför kunde hon inte gifta sig med sin magister Röding? hvarföre kunde hon inte bli en sådander liten kaplansfru, som befolkar verlden en eller par gånger om året? och när de så sutto der, med en tolf, femton barn, och icke hade någonting att ge dem — nåväl! kanske skickade han till dem några hundrade riksdaler — men i brefvet skulle han nyttia mycket förnäma ordalag — han skulle skrifva ungefärligen så här: Välärevördige herr komminister! I betraktande af herrskapets nödställda belägenhet, och att familjen så ansenligt ökat sig, hvilket måste göra herrskapet mycket kekymmer, tager jag mig härmed friheten sända det innelyckta,