kristlig troslara och kristlig sedolärak, att I under den förra sammanfatta allt, som hör tilt l kunskapen om Gud, och under den sednare det som hörer till Hans dyrkan. Sedoläran sönderfölle derefter naturligt i de två afdelningarne: kärleken till Gud (hvarunder komme den vigtiga läran om bönen) och kärleken till nästan, hvilken sednare afdelning borde fullt upptasa alla våra pligter mot medmenniskor och samhälle, hvilka nu blott på ett ofullständigt och konstladt sätt kunnat intvingas i den Mosaiska dekalogen (Tio Guds Bud), såsom då man satt arbetsamhet under 1:de budet o. s. YMed en enkel och systematisk uppställning borde en sådan lärobok kunna blifva helt kort, ty kriI stendomens lära är på långt när icke så invecklad, som man sökt göra den. Och korthet är just ett af de största behof i afseende å en dylik lärobok, hvars nuvarande längd är det enda, något orimliga skäl, ehuru det visserligen är rätt klent, som kan anföras till försvar för den tidiga och mångåriga utanlexläsningen. Men i stället för att beträda denna bana, i st. s. att förkorta och förenkla katkesen, har man, vid de bearbetningar, som blifvit gjorda af densamma, merändels gått en alldeles motsatt väg, i det man genom förklaringar på förklaringar ökat boken till volym, som gjort den dyrare, svårlästare och på allt sätt mera olämplig. Såsom ett undantag härifrån må dock nämnas Schartaus undervisning i Christendomskunskapen för barn, hvilken är både mycket kortare och enklare, likasom den ock är mera orthodox, än de allmannast lästa katkeserna. Åsven den Israelitiska katkesen (Larobok i lsraelitiska relisionen at d:r Wolff), som är delad i två hufvudstycken: Tron och Kärleken, med sina särskilta underafdelningar: om bönen, om kärleken till vår nästa, om kärleken till oss sjelfva o. s. V., skulle kunna gifva en god ledning för en systematisk uppställning af en religionslärobok för ; — — —— den första undervisningen. Men ett annu betankligare sel i den Lutherska katkesen är dess orediga och tunga skrissätt. Man läse t. ex. lilla katkesens förklaring på artiklarne, på tredje, femte och sjette bönerna, de sista frågorna af 4:de och 5:te hufvudstyckena, och man skall, äfven med den största pietet för Luther, nödgas erkänna, att några tyngre och svårfattligare periodbyggnader näppeligen finnas på svenska språket sammansatta. Den svenska öfversättaren af Luther hade väl kunnat åtminstone hjelpa något i hans tunga tyska skrifsätt, men dertill förhindrades man väl, föreställa vi oss, af denna falska, slafviska vördnad för Luthers auktoritet, hvilken Luther sjelf skulle hafva mer än hvarje annan klandrat. Sannolikt kommer samma osjelsstandiga förestallningssätt att göra sig gällande hos de personer, hvilka ex officio skola sysselsätta sig med katkesens omarbetning, så att af denna omarbetning icke blir något annat än åter några nya klutars läggande på det gamla klädet, hvarigenom hålen bli en gång ännu mycket större. Kunde man resa omkring hela vårt land och examinera hvarje barn, som ännu ej genomgått nattvardslasningen, i dess kristendomskunskap, så skulle man erfara att icke ett barn af de hundra, som kunna katkesen flytande utantill, känna ens de enklaste hufvudbegreppen af den kristna läran. Och hvad dei den vägen känna, det känna de traditionsvis af föräldrarne, men alls icke af den lärobok, hvarutur undervisningen skolat hemtas. Det är något verkligen sorgligt, att höra de svar, som gifvas på de enklaste förståndsfrågor i denna vag, äfven af äldre barn. I en skola af 40 barn fanns det en gång icke ett enda, som kunde säga hvad orden Matheus eller Marcus betydde. Man visste ej om de uttryckte Sak eller person. Att få på frågan: hvad befaller Gud i det 5:te budet ? svaret: dråp!; att få höra ordet smorde till konung, förklaras med gifva stryk, o. s. v., är något helt vanligt. Och andock kan någon på allvar försvara, att detta är religionsundervisning, att detta är kriAAAOA ———-2C222X22.0 — — aA.-z oo