Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1853, sida 1

RS AR gjorde komministerfrun för omslags skull en invit, att han skulle deltaga i astonvarden, men det var för tidigt för honom, det kunde hon väl begripa, dessutom var det just ingenting att bjuda på — ty, sanningen att säga, började det lida till slutet af julförrådet, och komministerfrun ville ej stå med skammen som värdinna — så att hon var icke envis, komministern var tillfälligtvis ute, och Kuno hade bestämdt också gått, om ej Clara med en af dessa blickar, med detta uttryck i rösten, som äro så omöjlige att beskrifva, beledsagat ett: åh bli qvar! Hon hade dervid räckt honom handen -— han kände blodet, som nyss förut isats i hans ådror, hastigt och varmt strömma till hjertat — han blef qvar. Magistern bet sig i läpparne. Kuno var nu litet gladare och jemnare, dock kunde han icke dölja ett svårmod, från hvilket han ej kunde frigöra sig. Han var mera tyst, och fåordiga voro rätt allesamman. Magister Röding ansåg för en skyldighet att visa sig sorgsen, ehuru hans egentliga känsla var harm, gumman Bäck trodde sig, af en anledning som strax skall upplysas, äfven böra visa sig mindre glädtig, och den ende, som var sig aldeles lik, var vår gamle komminister. Han språkade om de föregående året skedda förändringarne i stiftsmatrikeln, talade om snart