Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1853, sida 1

Men Clara, som omsider sann någonting hemskt i detta skratt, blef mera allvarsam, och man kunde ha tyckt, att hon blef liksom lite rådd sör Kuno. Var det derföre att hon gissade anledningen till Kunos besynnerliga sinnesstämning? men hon blef i sitt sätt emot honom på en gång förbehållsam, och, vetande med sig sjelf, att, om han hade några misstankar, så voro de oförtjenta, fann hon ingen anledning att låta den oskadlige magister Röding umgalla hans besynnerligheter. Hon fortfor derföre att vara lika uppmärksam emot denne som förut, och om hon kanske var mera förekommande emot honom än vanligt, så hade sådant en serskild anledning. Kunc ville gå, men kunde icke. Magister Röding måste resa, men ville det icke förrän Kuno var borta först. Men komministerfrun, som visste att magistern skulle vara ute tidigt morgonen derpå, hade lagat i ordning aftonvard, för att han dock ej ofägnad skulle lemna huset, och då Kuno såg förberedelserna härtill, och så mycket mindre borde stanna qvar öfver den, som han gjorde upp för sig att han ej var fullt välkommen hos Clara, ja kanske till och med önskade hon att han skulle aflägsna sig, emedan hon kunde ha något ännu att enskildt tala med magistern, så tog han hastigt sin mössa, för att gå. Väl