Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1853, sida 3

Insändt. På Tjörn, nära stranden vid I. äka, lefver uti en liten koja en fattig enka med sina tre barn och sin 80 år gamla, af ålder och köld sängliggande moder. Hussadren, som genom fiske och resor till Götheborg med sin lilla båt förtjente ett knappt bröd åt sig och de sina, gjorde koleraåret 1850 den sista resan dit, och blef der ett osser för sarsoten. Nästlidet år, det första då den äldste sonen, 13 år gammal, kunde genom fiske bidraga till de armas underhåll, blef hans sista. En stormig dag i December, hans födelsedag, utsaren på fiske, mäste han, öfverväldigad af vanmakt och köld, om natten landsättas af sina kamrater, hvilka lemnade honom på stranden och återvände till sina nät. Maktlös släpade han sig mot sitt hem, men döden ryckte honom undan moderns famn. Denna sorgliga händelse är af en bondhustru i den fattiga enkans grannskap sanningsenligt teknad i dessa enkla versar: Välgörande likar, med känsliga bröst, Af ömhet för lidandet blöden! J lyssnen ju ofta till armodets röst I Och söken att afhjelpa nöden: Nu sänden med mig en medlidandets blick I Till enkan i kojan vid stranden. K Betryckt och förtungad i saknadens qväll En späd i sin famn hon ses sluta, I Der förr i sitt lugna, men torftiga tjäll I Hon trefnad och stillhet fått njuta; När mannen ihärdigt med arbetsam hand Dess husliga omsorger stödde. Och daglig försorg för de sina han drog, Hvars ömma förlust hon begråter; I Men stadd på en resa från hemmet — han dog, Och vände till hemmet ej åter. Ej njöt hon engång denna lindrande tröst, Att gjuta en tår uppå grafven. Misströstan ej nedslår en troende själ, MN Som öfvar sin konst: att försaka. Med värnlösa fyra vi se henne väl i Så sorgligt begråta sin maka. Dock ser hon sin älste uppväxande son, j Ett stöd i den kommande tiden. 4 Uppfostrad med rättskaffens lefnad och nit, Han modren med lydnad bemöter. På hafvet der visar han särdeles flit, Der jemnt sina fisknät han sköter. I Och modigt hans lilla, snällseglande båt il Ses gunga med frakter på vågen. Den dag som han syller sitt trettonde år, Visst randas den stormig och mulen; Men ut på sin vådliga bana han går, Att fånga hem fiskar till julen. I Det är ju så fattigt i hemmet och tomt l För modren, för mormor och syskon. fi I H I Men dagen försvinner — och stormig och kall Den stundande natten inbryter. Mot klipporna häfva sig vågornas svall Och regnet i störtskurar flyter. Hvad står dig nu åter, du lidande mor, I Hvi kommer den älskade icke? I omätliga synas dig stundernas lopp, i Ty oviss har väntan sin smärta. I Vid flämtande lampan ditt sjunkande hopp Vill slockna i moderligt hjerta. I tankan du ser nu din älskade son Kanske under böljan begrafven. Så är det väl icke! Du än en gång skall I famnen din älskling få sluta, Men utanför kojan, der liflös och kall Han ensam sin dödssuck fått gjuta. Dess lifskraft af köld och af vanmakt är tömd Och hjertat har brustit i döden. För eder, som ömmen för lidandets röst, Man här sökt att sanningen skildra. I enkans beklämda och känsliga bröst I J kunnen ej saknaden mildra. H Men lindra behofvet: det kunnen J väl, l Med skärfven, om än den är ringa. i AA —