tan att tänka derpå, sade äfven hon: så roligt får jag aldrig mer. Sjette Kapitlet. Svartsjuka. Julen var tillända. Fremmandebordet, som på Björkudden stått uppdukadt hela tiden, för att ingen skulle bära ut julen, var borttaget, julgranen, på hvilken barren börjat torka och bli bruna, hade blifvit utburen och kastad på stickhögen, spinnrockarne voro nedflyttade från vinden — med ett ord: allt var åter i sitt gamla esse. Kuno och Clara hade roat sig, hvar på sitt håll, och ej sett hvarandra mer än en gång, då Kuno hade smugit sig att i sällskap med magister Reinius göra ett förmiddags-besök på Björkudden. Imellertid hade magister Röding, som varit med på alla de ställen der Clara var, haft tillsalle att mer uteslutande rå om Clara, och det började redan hviskas, att han hade ett godt öga till henne. Man fann det helt naturligt af en adjunkt på landet att ha, vore det ock något allvarsamt, i sinnet till en komministers dotter, och hvad Röding beträffar, så var det icke utan att han äfven hade sådana planer.