Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1853, sida 2

ska, all sann kultur förqväfvande behandlingssätt, som det arma Polen röner, blesve sannolikligen äfven Turkiet till del, om det fölle i Rysssarnes händer, ty äfven der funnes en underkufvad nationalitet, som skulle utrotas och förryskas. Hvad Öserrikes civiliserande förmåga beträslar, så behöfva vi väl endast erinra om att i hela denna monarki, med undantag al blott några få provinser, råder ett permanent belägringstillstånd, under hvilket sabelväldet, uppburet af oftast råa, ohyfsade knektar, förmår mera än lag och rätt. En sådan samhällsordning — ty ordning är ju rätta namnet, enligt de reaktionäres ordbok — måste fortfara i Österrike, så länge de herrskande derstädes fika efter ett mål, som de dock ändå troligen aldrig uppnå, nemligen förverkligandet af helstatid6en, för hvilken de olika nationaliteterna måste förkrossas och förintas. Med allt det barbari, som herrskar i Turkiet, är ändå detta land, såsom en engelsk tidning uttryckt sig, i politiskt hänseende ett paradis i jemförelse med Österrike. Man vill väl icke inbilla någon, att civilisationen befordras genom en sådan regeringskonst, som den Osterrike använder i Italien och samma regeringskonst nödsakades det af en oafvislig nödvändighet äfven tilämpa i de turkiska provinser, det kunde tillroffa sig. Men icke nog dermed, att Ryssland och Osterrike, i den händelse de lyckades realisera sina planer påTurkiet, icke allenast icke komme att der befordra civilisationen och framåtskridandet, utan detta lands eröfring af de östra makterna skulle äfven medföra de betänkligaste vådor för det öfriga Europas civilisation och framåtskridande. Den ryska jetten, som redan, i synnerhet tillfölje af de bedröfliga stridigheterna emellan furstar och folk, har ett allt för stort öfvertag i Europa, skulle då, genom anslutningen af dei Turkiet befintliga slaviska elementerna, genom de materiella resursernas tillvext, genom ätkomsten af de ypperligaste hamnar vid medelhafvet, kunna slingra sina armar kring Europa, vid hvilken omfamning hvarje der återstående gnista af en friare lifsyttring lupe stor fara att förqvålvas. Då man nu vid valet emellan tvenne onda ting föredrager det minst onda, så kan man icke annat än önska att heldre Turkiets sjelfständighet måtte bevaras och upprätthållas, än att detta land skulle blifva ett byte för Ryssarne och deras vasaller Osterrikarne. Funnes en tredje utväg till frågans lösning, hvarigenom mensklighetens sanna intressen kunde förenas med politikens fordringar, vore det naturligtvis det mest önskvärda; men för ögonblicket föresinnas dock dertill föga utsigter. Försynens vägar äro dock outransakliga och förr än någon anar kunna händelser inträffa, hvilka medföra en lösning af denna invecklade fråga, vida förmånligare för civilisationens och framåtskridandets sak, än man nu vågar vänta eller hoppas.