Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1853, sida 2

— — — ett taskande och krusande för välsägnaden, så att det höll på att aldrig ta slut, och ännu på sörstubron måste gubbarne, innan man skiljdes åt, ta en fälknäpp. Man skiljdes åt, men utan smärta, ty redan öfvermorgonen skulle man samlas hos jägmästarns på Skyttebo, der man väntade sig ett hejdundrande kalas, och för öfrigt var hvarenda dag i hela påföljande veckan upptagen af bjudningar, dels till spectorens på Jernforssa, dels till riksdagsman i Skattelunda, nämndeman i Kolsättra, handlingsman i Kisa, dit det skulle bli ett stort slädparti, kära mor i Tuna o. 3. v., så att nog behösdes det en dags hvila, för att vara så mycket kryare sedan. Men då man ej roar sig mer än en gång om året, står man väl ut dermed några dar å rad. En var dock, som ej skulle få vara med mer än denna enda gång. Det var Kuno. Det var blott tillfälligheten som gjorde att han denna gång fått deltaga i det anspråkslösa nöjet. Väl förestodo äfven honom baler och sestiviteter, men hur kunde de göra honom något nöje? Clara var ju ej der med. Derför låg det en viss profetisk sanning i de orden han sorgset yttrade till Clara, då han till afsked tryckte hennes hand: så roligt får jag aldrig mer! Dessa ord gåfvo echo i Claras bröst, och u