re alltså ej aldeles otånkbart, att en vacker dag få se Frankrike göra en tvär vänning i denna fråga och förena sig med de östra makterna om att inför det häpna kuropas ögon uppföra det uppbyggliga skådespelet af Turkiets sköfling och delning. Troligen blir dock resultatet af förvecklingen denna gången, alt Ryssland tilltvingar sig nya inrymmelser af Turkiet i akt och mening att ytterligare försvaga denna stat och förbereda dess fall. Vi halva att nu taga i betraktande hvilken lösning af denna fråga i mensklighetens intresse vore den mest fördelaktiga och önskvärda. För halstannat sekel tillbaka var det ännu en i hela kristenheten allmänt rådande jargon, att turkarne borde utjagas ur Europa. Såsom skäl till detta skrik uppgafs deras fiendskap emot kristendomen och det förtryck, som de skulle utöfva emot de i deras länder boende kristne. Såsom ett harbariskt, ohyfsadt folk betedde sig Turkarne ofta rått och grymt emot de af de munderkufvade folk, men ingalunda kunna de beskyllas för samma ofördragsamhet emot andra religionsbekännare, som t. ex. den hvilken Spanjorerne visade emot Maurerne och Judarne, huset Habsburg i Österrike emot protestanterna, Ludvig XIV emot de resormerte o. s. v. Sedan det började gå baklänges för Turkarne och deras rike allt mera afmattas och försvagas, tystnade så småningom ropen på deras utjagande och det gamla hatet och oviljan förbyttes i likgiltighet och här och der i vänskap och deltagande. Nu kom grekiska frihetskriget, som emot dem åter uppväckte de fordna fiendtliga känslorna, men dessa utplånades dock sedermera åter genom turkiska regeringens reformsträfvanden, hvilka nästan öfverallt tillvunno sig sympathier. Först på alrasenaste tider, i synnerhet sedan Turkiet, i trots af Österrikes och Rysslands gensägelse, med berömvärd liberalitet gifvit en fristad åt Kossuth och de öfrige ungerske och polske slyktingarne, fick man åter höra den gamla visan upprepas, och, märkvärdigt nog, ehuru ganska naturligt, de som uppstämde densamma, tillhörde för det mesta det reaktionära och ultrakonservativa lägret. Vi finna dock äfven Times instämma i ropet på Turkiska väldets störtande och det på den grund att Turkiet, till följe af sin inre murkenhet går sin upplösning till mötes, och att Turkarne icke äro mäktige att befordra civilisationens och framåtskridandets sak. Å andra sidan kunna flera engelska tidningar, bland hvilka en och annan förevitar Times att den låtit betala sig af Ryssland för sådana artiklar — en beskyllning som vi, i parenthes sagdt, icke anse vara riktigt grundad — icke nog berömma Turkarne för deras stora fördragsamhet i religionssaker samt deras sunda principer i handel och politik samt påstå Turkiet, i jemlörelse med Ryssland och Osterrike, vara ett paradis i politiskt och kommercielt hänseende, i hvilket påstående de visst icke hafva så orätt. Utan att dock hylla någondera af dessa åsigter, hvilka så väl den ena som den andra torde tåla vid någon afprutning, äga vi den tankan, att Turkarne just icke äro ett folk, som är synnerligt mottagligt för civilisationens välsignelser. De försök, som blifvit gjorda att hos dem införa europeiska seder och bruk, för att icke säga europeisk kultur, hafva icke varit särdeles uppmuntrande. Då nu svårligen någon civilisation lär uppblomstra och trifvas under Turkarnes välde och då det är en nedslående tanka, att de af naturen så rikt begåfvade länder, som lyda under deras spira, fortfarande skola vara hemfallna under barbarict, så kan man anse mensklighetens väl fordra, att Osmanernes rike upplöses och ett friskt kulturfolk blir deras arftagare. Men ett sådant friskt kulturfolk är näppeligen Österrikarne och bestämdt icke Ryssarne. Vi undra huru den civilisation skulle gestalta sig, hvartill frön utsåddes af ryska despotismen! Betrakta Polen huru lyckligt det blifvit under ryska spiran, o och hvilka framsteg civisationen der gjort TT 3