Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1853, sida 1

var den varnande rösten, hade sålunda redan sått ett visst valde öfver henne. Det var ju tydligt! han och ingen annan var det, som skulle bli Claras beskyddare, han var den faSta sköld, med hvilken hon skulle omgjorda sig, han var det, som skulle rycka henne ur förförarens klor. Betydelsefullt var det också, att magistern erbjudit ett vad, att Clara skulle ha friare inom ett år. I det lugnaste vattnet gå de största fiskarne, hade han sagt — på hvem kunde han dermed syfta, om icke på sig sjelf? Och onekligen skulle magister Röding vara ett passande parti för Clara. Han hade redan så många år, att han kunde börja att söka ett sacellani, — det kunde väl dröja — än mer! hade icke komministerfrun varit förlofvad med sin man i åtta runda år? efter en lika lång tid skulle ju Clara endast vara tjugusex år! ingen tid vore ju således försummad. Dessa och slika funderingar sysselsatte gumman under det återstående af måltiden. Det var på Claras bästa hon tänkte. Kunde hon väl tänka på någonting bättre? Det led nu mot slutet af måltiden, och det gällde att smaka på förningent — ett ord, hvilket lämpligen, om icke alldeles exact, kunde öfversättas med dessert. Kära mor i Kolsättra hade fört med sig en prägtig mandel