mezzo en behaglig diversion. Utanför dörren hördes nämligen plötsligt en munter musik. All ungdomen rusade ut, upp slogs dörren till förstugan, och in trädde fyra af de musikanter, som man föregående dagen hört med så mycket bifall assistera herr Dal i julottan. De afbröto icke sitt spel, utan sortsoro med sitt muntra stycke, som var en hurtig och modern regementsmarsch. Detta var en hemlig tillställning af sergeanten, som ville öfverraska sitt fremmande. Musikanterna kommo direkte från Berghamra, der de vid balen biträdt med dansmusik. Och det var inga fuskare, de herrarne, ty hvar och en hade de låtit höra sig i solopartier vid de vanliga Augustikonserterna i Linköping, och hade dessutom anförvandter här och der bland sällskapet, så att de alltför väl kunde anses som medlemmar deraf. Man såg i dem gamla bekanta, som voro hjertligen välkomna, redan för sina personers skull, och sergeanten blef således icke ensam, då han nu höjde sitt glas, och uppstamde sitt välbekanta: varen välkommen Jöns Andersson! Gubbarne voro upprymda, ungdomen glad, och det blef ett skrålande: varen välkommen Jöns Andersson, så det stod herrliga till. Man hade undrat, hvarför just fyra platser vid ena bordsändan skulle lemnas lediga. Gå