————— öronen en stor kopparkittel, väl förtent och utanpå blankskurad, hvilken med en viss ceremoni nedsattes midt på golfvet. Af en mängd citronskifvor, som seglade kors och tvärs i kittelns flytande innehåll, äfvensom af en viss amper odör, som utvecklade sig från de uppstigande ångorna, var det icke svårt att sluta till, hvad sjelfva substansen var, och att den ej ensamt var ämnad att beskådas, derom öfvertygades man lätt, om man kastade en blick på madam Boqvist, som kom med en stor bricka, alldeles sullpackad med glas. Vid dessas klirrande sammanringning församlades hela skaran af fremmande kring denna nya brännpunkt för nöjet, herrarne lemnade sina spelbord, fruarne närmade sig till dörren, der de syntes hufvud vid hufvud, och tillochmed bondgummorna öfvergåsvo sina bestyr i köket, anande att något var å färde. Sedan sahnjunkar Raak, icke utan besvär, i anseende till sin langd, hade sullgjort sitt uppdrag att sylla i glasen, lystades åter brickan och bars omkring, hvarvid sergeanten sjelf hade noga tillsyn, att hvar och en sick sitt glas. Slutligen behöll han ett för sig sjels, råtade ut sig, harskade sig, och bad att så proponera en skål, hvarvid han med venstra handen, och under en latt bugning, gjorde en ätbörd åt Kuno, som denne rigtigt förstod på det sättet, att han borde något trä