gen — men det var allt som hittills emellan dem passerat. Det småförargade Clara litet, att Kuno kunde finna Sven Sköld så intressant, och i förtreten slog hon sig ned i en vrå bredvid Linnka. Han måste hafva blifvit hög, tänkte hon, eburu hon skenbarligen såg honom gå derute af och an med Sven Sköld och helt förtroligt språka med flickor, som måste anses vara ändå ringare än hon sjelf. Och besynnerligt nog var det ungefärligen på samma sätt med Kuno, i afseende på hans sätt att bedöma Clara. Ått han sjelf helsat något ceremoniöst på Clara, föll honom ej i lankarne, men nog kom han ihåg, att hon nigit för honom så, som man blött niger för vildt fremmande folk. Han anklagade inom sig Clara för det hon ej kommit emot honom, om icke precist med öppna armar, så dock med ett vänligt och gladt ansigte, och ett handslag kunde hon väl bestått, men att vara så der fremmande och kall, det kunde icke komma sig af annat, än att hon var stolt öfver att vara så vacker. Mcen jag skall nog kurera dig! tänkte de begge två. Medan man så der hade sina små funderingar, hvar på sitt häll, öppnades plötsligen dörren åt sorstugan på vid gasvel, och in trädde sahnjunkar Raak, hällande framför sig i begge